Direktörernas tilltro till Jimmie Åkesson växer
Borgerligheten går en mörk framtid till mötes
Sjön glittrar i grått. Som en enorm yta av smält bly. Tillsammans med det massiva molntäcket som nästan snuddar huvudet är det grå vattnet de fasta punkterna i landskapet. Annars har det mesta förändrats de senaste veckorna.
Milt och fuktigt den ena dagen. Luften liksom omsluter en. Tre decimeter snö, trafikkaos och strömavbrott nästa dag. Och ett ösregn som får bäckar att förvandlas till forsar och marken att bli vattensjuk dagen efter.
Nakna trädgrenar och fukt som tränger sig in precis överallt.
Säger jag höst tror jag de flesta tänker hög klar luft, ett ymnighetshorn av mognande frukt och skogar fulla av bär och svamp. Gnistrande höstfärger på alla träd. Som en plansch från någon gammal folkskola.
Skiftet mellan oktober och november lär aldrig ha hamnat på någon skolplansch. Men höst är det lika fullt.
I veckan kunde Dagens Industri berätta att förtroendet för Ulf Kristersson faller bland landets stordirektörer. De har inga höga tankar om Magdalena Andersson heller.
Det är Jimmie Åkesson allt fler företagsledare hoppas på
Istället är det Jimmie Åkesson allt fler företagsledare hoppas på. Han har nu med bred marginal passerat både Ebba Busch och Johan Pehrson i direktörernas gunst.
Jag vet inte exakt vad det betyder. Att direktörer är som andra borgerliga väljare. Där har ju Åkessons förtroendesiffror redan passerat Kristerssons. Dessutom tycker väljarna att det är Sverigedemokraterna som styr regeringen.
Kanske ser företagsledarna i Åkesson en politiker som har en del idéer om vad han vill åstadkomma. Och i Kristersson en man som är nästan pinsamt förtjust i de bekvämligheter som följer med jobbet.
Jag vet som sagt inte, men även om jag kan tänka mig en hel lista med SD-idéer som borde få direktörerna att dra öronen åt sig är jag egentligen inte förvånad. Historien är full av exempel på när storfinansen har haft lätt att umgås med auktoritära politiker.
Kanske är det ett skifte som pågår i svensk borgerlighet. Det har ju hänt tidigare, som när Folkpartiet fick lämna över ledarskapet till Centern. Eller när Moderaterna tog över som det styrande partiet.
Kanske varslar förskjutningen i direktörernas sympatier om en framtid när svenska borgerlighet helt präglas av Jimmie Åkesson och hans partikamrater. Borgerligheten som representant för nationalism, repression och inskränkthet. Det blir annorlunda, men borgerligt lika fullt.
Tidöavtalet har tagit oss en bra bit på väg.
Bilderna från Alliansens trevliga hembesök kommer att likna en gammal skolplansch i glada färger i jämförelse med verklighetens mörker.
Som att jämföra en septembervecka och brittsommarväder med novembervindar och regntunga asfaltsytor.
Det går inte att komma runt, vi befinner oss i en mörk tid.