Vi borde tagit emot fler ensamkommande barn
Rasisterna skrek ”skäggbarn” – nu har flyktingarna jobb
”Skäggbarn” var vad rasisterna kallade dem.
De kom som på flykt över hav och land utan sina föräldrar. Ensamma. Försvarslösa. Ofta djupt traumatiserade.
Året var 2015.
I Sverige startades snabbt en debatt om hur man skulle kunna mäta deras ålder, barn var man ju tvugna att ta särskild hänsyn till. Så var de inte egentligen vuxna?
Skäggbarnen.
”Idag finns det ingen medicinsk metod som kan fastställa en persons exakta ålder” skriver Rättsmedicinalverket på sin hemsida. Det fanns det inte 2015 heller.
Sådan kvasivetenskap skulle aldrig ha accepterats under exempelvis pandemin. Men man tutade och körde på i alla fall. Mätte kroppsdelar med högteknologi och låste in.
Ingen grupp var så förtalad i flyktingkrisens Sverige som de ensamkommande flyktingbarnen. Ofta kom de från Afghanistan. Olyckskorparna kraxade om brottslighet, kulturkrockar och hemska sociala effekter.
Många av de ensamkommande fick nej, vissa återfick aldrig fotfästet och självmorden är berättelsens mörkaste kapitel. De svenska myndigheternas hantering är till stor del en rättskandal.
Utvisningarna var en fasa att skåda och många svenskar engagerade sig i motståndet. Det är fortfarande ett öppet sår.
Så hur gick det då för dem som fick stanna?
Alldeles utmärkt, visade det sig i veckan när Statistiska centralbyrån, SCB, sorterat i siffrorna. Åtta av tio är sysselsatta, ofta inom vård och omsorg.
Under 2015 sökte 35 000 ensamkommande asyl i Sverige. Av dem var 20 000 folkbokförda här förra året. En tredjedel, ungefär 7000, fick stanna tack vare gymnasielagen som gav förlängt uppehållstillstånd till den som studerade.
SCB har tittat på den största gruppen, födda år 1999. Vad gör de efter sju år i Sverige?
Svaret är entydigt.
En majoritet har gymnasieutbildning och bland dem som omfattades av gymnasielagen har 85 procent jobb. De arbetar inom restaurang, handel och bygg men alltså oftast inom vård och omsorg. Där det ofta är brist på personal.
Det har gått bättre för de ensamkommande än flyktingbarn som kom med sina föräldrar och fler är sysselsatta än jämnåriga födda i Sverige.
Det kan vara för tidigt att säga, men de ensamkommande barnen från 2015 ser ut att bli den mest väl integrerade och framgångsrika flyktinggruppen i modern tid.
Missade du denna nyhet? Den kom i tisdags men fick begränsad uppmärksamhet. TT noterade, och vänstertidningen Dagens Arena skrev en bra och genomarbetad text.
– Ensamkommande har inte råd att lata sig. De är väldigt motiverade att komma in i samhället och att inte ses som en belastning, säger Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete vid Mälardalens universitet, till Dagens Arena.
Jag kommer osökt att tänkta på uttrycket ”åsiktskorridor” som myntades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson vid Göteborgs universitet.
I hans beskrivning handlade det om vilka åsikter som inte fick plats i samtalet trots att de fanns bland befolkningen. Motstånd mot invandring och kritik av aborträtten var två exempel.
Dessa låg utanför ”åsiktskorridoren” och liksom försvann.
Numera är det knappast åsikter som väljs bort. Allt – bokstavligen allt – skriks ut på bästa sändningstid överallt omkring oss. Så länge det handlar om muslimer.
Riv moskéer och bränn koraner.
Dra in medborgskap och driv folk ur landet. Även för saker som ”bristande vandel” och att ha gått i fel demonstrationståg.
Politiska motståndare beskrivs som inte tillräckligt svenska.
Ledande politiker kräver undantagstillstånd, vattenkanoner och utegångsförbud. Och så ska militären sättas in i förorterna. ”Varför sköt inte polisen skarpt?”
Dessa åsikter är den nya mittforan i en politik – och journalistik – som helt tappat sitt mänskliga fotfäste. Om detta är en ”åsiktskorridor” saknar den både väggar, tak och golv.
Det vi istället har fått är en ”faktakorridor” där människor väljer sina egna fakta. Och din fakta är lika bra som min.
Det är därför Statistiska centralbyrån i princip saknar nyhetsvärde trots att den i ett penndrag slår undan benen för åtta år av officiellt sanktionerade fördomar, hat och hets mot en tydligt utpekad grupp flyktingar.
Skäggbarnen.
”Kom inte med en massa fakta och stör mig i kulturkriget!”
Det fanns ett stort folkligt motstånd mot samhällets brutala behandling av de ensamkommande åren efter flyktingkrisen. Men från politiskt håll tunnades stödet ut efter hand.
Efter några år hade intresset svalnat.
Men i det tysta jobbade de på, barnen det faktiskt handlade om. De pluggade, gick ut gymnasiet och började arbeta. Idag tjänar sju av tio mer än 18 000 kronor i månaden före skatt, enligt SCB.
Det är en oerhörd klassresa. Och det visar att Sverige visst kan integrera människor. Bara vi gör rätt saker. Men det antyder också att invandringen i grunden är en positiv kraft, tvärtemot vad i stort sett alla i dag påstår i den offentliga debatten.
– Det samhälle som satsade på den här gruppen ensamkommande har inte förlorat, det har vunnit jättemycket, säger Mehrdad Darvishpour.
Tyvärr ligger även detta också utanför dagens faktakorridor.
Ingen vågar heller längre säga det uppenbara: att Sverige, vår välfärd, industri och arbetsmarknad bygger på att vi är öppna mot världen.
Vår befolkning skulle minska utan invandring och vi blir allt äldre samtidigt som kraven på välfärden kommer att öka. Fler händer behövs när industrin nu växer, särskilt i norra Sverige. Den ekvationen slutar i katastrof med stängda gränser.
Ökande nationalism leder inte bara till moraliskt förfall utan även till att vi blir fattigare. Fler av de ensamkommande som kom 2015 borde ha fått stanna.
De behövde oss. Men vi hade även behövt dem.