Har det stora kriget verkligen tagit slut?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-07

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Trött på allt 60-årsfirande av det stora krigsslutet? Det värsta är kvar:

Den Stora Bomben.

”Precis femton minuter över åtta på morgonen den 6 augusti 1945, japansk tid, exploderade atombomben över Hiroshima”, inleder John Hersey sitt klassiska reportage om historiens första atombombsattack. Några dagar senare fällde amerikanerna ännu en bomb, över Nagasaki. Sen var det stora kriget definitivt slut.

Eller var det det? Återverkningarna finns ju kvar. Jag ser Errol Morris dokumentärfilm ”The Fog of War”, om gamle amerikanske försvarsministern Robert McNamara (finns redan i videobutiken), och det första han talar om är bombkriget mot japanerna där han var med som expert. Både det så kallade konventionella, då 100?000 döda blev kvar i det brinnande Tokyo, och atombomben som skördade ännu fler offer i Hiroshima.

”Hade vi förlorat skulle vi betraktats som krigsförbrytare”, säger den gamle försvarsministern i filmen.

Nu läser jag på nytt mitt gulnade 120-sidiga exemplar av John Herseys ”Hiroshima”. Reportaget gick ju först i tidskriften New Yorker. Det fyllde ett helt nummer. De tyckte det var så viktigt att de kastade ut allt annat material. Ändå hade det tagit ett år efter bombattacken innan Hersey fick kontakt med en handfull överlevande i Hiroshima. Det var mycket amerikansk censur och ockupationspolitik i vägen.

Det känner man igen från senare amerikanska krig. Det är mycket de inte velat ha ut.

Som den här skildringen av hur överlevande i Hiroshima kunde se ut:

”Somliga hade fått ögonbrynen avsvedda, och huden hängde i slamsor från ansikten och händer. Andra höll på grund av smärtan armarna sträckta rakt upp, som om de bar någonting i båda händerna ? Många var nakna eller hade bara några trasor på kroppen. På somliga nakna kroppar hade hettan bränt figurer, av axelband på underklänningar och dylikt, och eftersom vitt återkastar hettan och svart absorberar den och för den vidare mot huden, var somliga kvinnokroppar mönstrade med samma blommor som hade funnits på deras kimonor.”

Herseys Hiroshimareportage har kallats det mest inflytelserika i presshistorien. Ja, reportrar har säkert påverkats men politikerna och militärerna?

När president Truman fick meddelandet om det framgångsrikt genomförda atomanfallet mot Hiroshima sa han: ”Detta är det största som hänt i historien.”

Sedan blev det bara fler kärnvapen och nya kärnvapenstater. FN har just hållit en resultatlös uppföljningskonferens om icke-spridningsavtalet.

Det har sagts att atomvapnens verkningar är så fruktansvärda att staterna avskräckts från krig. Historien ger tyvärr inget stöd för sådana förhoppningar, påpekar Sven Lindqvist i sin bok om bombkrigen ”Nu dog du”.

När dynamiten uppfanns ansågs den så hemsk att krig skulle bli omöjliga. Ändå har krigen förr eller senare återupptagits.

Under den så kallade Kubakrisen 1962 stod USA och Sovjet närmast kärnvapenkrig. Varför det inte blev något? Hör vad Robert McNamara, under krisen försvarsminister, säger i dag: ”Vi hade tur.”

Kanske är det bara vi i Sverige som lär av historien. När jag själv började bli politiskt intresserad på 1950-talet fanns det avancerade planer på en svensk atombomb. Då gick man med i Amsa – Aktionsgruppen mot svensk atombomb – vilket inte var populärt i Lunds socialdemokratiska arbetarekommun.

Men någon svensk atombomb blev det inte. Äntligen något vi kan vara med och fira, 60 år efter den första bomben.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln