Alliansen säger inte ett ord om Åkesson
I går presenterade de borgerliga partierna ett antal förslag till ny sjukvårdspolitik. Det handlar bland annat om ny en kömiljard, tuffare tag mot landstingen och en nystart av husläkarsystemet. Allt som allt handlar det om 22 punkter.
Alliansens sjukvårdspolitik tål att diskuteras. Ändå är det nog inte den som blir den stora behållningen efter gårdagens framtrådande. Allianspartierna passade nämligen på att berätta att de nu presenterat sin ”reformagenda”.
Tjugo två sidor, fem kapitel och förslag om allt från fler poliser till investeringar i avancerad vattenrening för att minska utsläppen av läkemedelsrester.
Gemensam värdegrund
Enligt partierna själva visar den att Alliansen är det block som har den bredaste politiken och den största gemensamma värdegrunden i svensk politik. Så kan man kanske se på saken.
Ett annat sätt att betrakta Allianspartiernas program är förstås att notera allt det som inte finns med. Dokumentet har stora vita fläckar. Här finns ingen gemensam ekonomisk politik, ingen pensionspolitik och naturligtvis inga gemensam migrationsförslag. Vi får inte veta något om regionalpolitik eller skatter.
Allianspartiernas agenda är kort sagt inte något valprogram, det är den minsta gemensamma nämnaren för fyra partier som drar åt olika håll i flera av de frågor som finns överst på väljarnas dagordning.
I jämförelse med 2006 och 2010 är det en splittrad Allians som ställer upp i valet om drygt två veckor. Ändå är det förstås inte åsiktsskillnaderna som är det verkliga problemet för Kristersson, Lööf, Björklund och Busch Thor.
Andra har visat att det är fullt möjligt att bygga en fungerande regering på kompromisser efter ett val.
Maktlösa på egen hand
Det riktigt stora problemet är att de fyra partierna av allt att döma inte kommer att kunna genomföra ett enda av sina förslag på egen hand. Både 2006 och 2010 kandiderade Fredrik Reinfeldt som ledare för ett politiskt alternativ med möjlighet att nå majoritet. Ingen tror i dag att de fyra Allianspartierna ska nå dit.
I klartext betyder det att Kristersson, Lööf och de andra kommer att behöva stöd för att få igenom sin ”reformagenda”, ett stöd som i praktiken bara kan komma från Jimmie Åkesson och som sannerligen inte kommer att bli billigt.
Synen på att bli beroende av Sverigedemokraterna är den verkligt djupa sprickan i Alliansen. Den handlar om regeringsfrågan, och utan ett vettigt och gemensamt svar på den kan faktiskt inte fyra partier på allvar kalla sig ett politiskt block.
Det hjälper faktiskt inte att man är enig om kömiljarder, lönesänkningar och vinster i välfärden.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.