Drömmar av plåt om den gamla goda tiden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har skaffat mig en gammal bil. En Volvo P 210, eller Duett som alla säger. Klassiska linjer, en slitstark B 18-motor och ett oöverträffat lastutrymme. Men framför allt en rullande glädjespridare.

Det slår inte fel. Vart jag kommit har reaktionen varit densamma, leenden överallt. ”Å vad fin den är” eller ”just en sån har jag haft”. Några tonåringar i Dala Järna gjorde tummen upp.

Duetten fyller 50 i år. När min bil 1968 lämnade fabriken på Hisingen hade modellen alltså redan tillverkats i 15 år. Motor, elsystem och liknande hade naturligtvis moderniserats, men på utsidan såg Duetten fortfarande i stort ut att vara samma bil. En bil som ritats på rekordtid hade blivit en klassiker.

Väldigt många kommer ihåg Duetten, kanske som familjens första bil. Den väcker minnen från familjeutflykter, stigande standard eller bara en känsla av en växande frihet.

Mina egna tidigaste bilminnen handlar också om en Duett, en röd. Färjeköer, campingplatser på Jylland och det enorma bagageutrymmet där jag och min syster bäddades ner när resan blev alltför lång.

Bilen är viktig för svenska folket. När Nordiska museet 1997 och 1998 arrangerade utställningen ”Bilen” som skildrade hur svenska folket skapat ett liv runt sina bilar lyckades man inte bara nå nya museibesökare, man nådde dem i massor. De åren betalade 448 161 människor entré till Nordiska museet. Nästan en halv miljon!

Det är något djupare än allmän nostalgi. En känsla av något som gått förlorat. Jag misstänker att det handlar om folkhemsvisionen, tron på ett samhälle med allt mer jämlikhet, allt mer trygghet och allt mer materiell standard.

Det är svårt att tänka sig en bättre symbol för den visionen än en Volvo Duett, bilen som både kunde vara ett arbetsredskap och en familjebil och som dessutom utstrålar en robust skönhet som bara rosten, men inte åren, tycks rå på.

I allt motsatsen till yuppietidens Porschar.

”Varför tillverkar inte Volvo de här bilarna längre, de skulle säkert gå att sälja?” hör jag människor säga. Det tror jag inte.

Duetten är tung, ljudnivån är helt annan än i en modern bil och i motorvägsfart känner man att det hänt en hel del med väghållningen. Dessutom lär den direkta orsaken till att produktionen lades ner i början av 1969 ha varit de kommande krockproven. Konstruktionen bedömdes inte ha en chans att klara ens den tidens säkerhetskrav.

Säkert är det likadant med 1960-talets politiska lösningar. Tillväxt och full sysselsättning, men också demonstrationer och vilda strejker, gigantiska folkomflyttningar och en begynnande insikt om miljöfrågornas ödesmättade betydelse. Det var knappast bättre förr.

Ändå väcker Duetten glädje, liksom minnet av välfärdssamhällets guldålder. Kanske beror det på att de båda äger något som inte låter sig mätas eller vägas? Bilens klassiska linjer och samhällets dröm om en bättre framtid för alla.

Ingvar Persson