Framtiden hänger på valberedningen
Våren betyder en massa olika saker. Snösmältning, tussilago, trädgårdsarbete och hösnuva.
För en krympande del av svenska folket är det dessutom årsmötestider. Dagordning, revisorer som rapporterar och - en smula talande – parentation.
Jag vet det, eftersom jag bor i en trakt där annat än bostadsrättsföreningar fortfarande är en viktig och mycket praktisk del av vardagen.
Båtbryggan nere vid sjön sköts av båtsällskapet, den lokala kulturföreningen är ett nav i bygden. Jaktmarken arrenderas tillsammans av oss i jaktklubben och folketshusföreningen kämpar med det lite skamfilade Folkets Hus.
Och nu är det alltså årsmöten. Det är högtidligt och lite otidsenligt.
Dessutom ska förstås en ny styrelse utses. Ofta är just det ett problem.
Folkrörelserna är det svenska folkstyrets kronjuvel. Det är idrottsklubbar, frikyrkor och lokala partiföreningar som tillsammans med nykterhetsrörelsen, fackföreningarna och alla andra små och stora föreningar byggt upp landet.
För något tjugotal år sedan dominerade faktiskt den insikten svensk samhällsdebatt. Demokrati- och maktutredningarna stod som spön i backen. Jag deltog själv i någon och alla som hade någon betydelse pratade om den amerikanske statsvetaren Robert Putnam och hans bok om demokratin i Italien.
Putnams tes handlar i korthet om att människor måste bygga upp förtroendet för varandra, både för att demokratin och ekonomin ska fungera. Han kallade det för “socialt kapital”.
De positiva exemplen hämtade han från norra Italien och handlade till exempel om körsång. Den som vill sjunga i kör kommer ju inte undan samarbete med andra människor.
Det finns en kör som brukar repetera i byns Folkets Hus.
Nu är det länge sedan jag hörde talas om Putman. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, och kanske var det så att vi redan för tjugo år sedan kunde ana slutet för det Sverige som folkrörelserna har byggt.
Det var väl ungefär då Ica och H&M började använda begreppet medlem för att binda upp kunder. Antagligen var det också då allt fler organisationer började betrakta inbetalningskort – folk använde fortfarande sådan på den tiden – som det yttersta uttrycket för samhällsengagemang.
Och nu har vi ju Facebook.
Föreningsaktiviteten i Sverige är imponerande. När SCB för sju år sedan senast undersökte saken ordentligt svarade åtta av tio att de var medlemmar i minst en förening. Men även om statistikerna vill vara försiktiga med tidsserier lutar många kurvor faktiskt neråt.
Men så har vi ju årsmötena, och valberedningarnas kamp med att hitta en ny ordförande, en ny kassör eller kanske bara en ny suppleant
i styrelsen.
Rätt mycket av det svenska samhällets framtid hänger på att de lyckas.