Krisen förändrade allt
Världens räddningsaktioner satte statens roll i centrum
I början av oktober satt jag tillsammans med tre ingenjörer i lobbyn till en konferensanläggning i Örebro. Det nybildade fackförbundet Unionen höll sin första kongress och lyckades pricka in just det ögonblick då den internationella krisen nådde svensk industri. Samma morgon varslade Volvo 3? 300 anställda.
Inne i plenisalen debatterades medlemsvillkor för det jättelika tjänstemannaförbundet, ute i lobbyn satt de fackligt aktiva Volvoingenjörerna och ringde hem till sina arbetskamrater. Thomas Ivonen, klubbordförande för Unionen på Volvo Personvagnar i Skövde, var överraskad över varslets storlek men ville inte se någon statlig räddningsaktion efter amerikansk modell.
– Det är konstgjord andning. Det måste finnas andra lösningar, som att stimulera teknikutveckling och göra oss åtråvärda, sa Thomas Ivonen då.
”Tankarna har svängt”
När jag ringer upp honom nästan tre månader senare är han inte längre lika säker.
–?Tankarna har svängt fram och tillbaka under hösten, ska staten sätta in pengar eller inte? Jag vill se en lösning där staten går in och betalar kanske 85 procent av lönen under tiden som personalen utbildas. Då har folk sin anställning kvar när de bra tiderna kommer igen.
Han är inte den enda som haft anledning att ifrågasätta tidigare sanningar. Under hösten 2008 förändrade krisen samhällsdebatten och synen på vad som är politiskt möjligt. De räddningsaktioner som iscensattes världen över för att hindra en finansiell kollaps satte statens roll i centrum. Plötsligt omfamnas idén om en aktiv stat av nästan alla.
Statligt ingripande
I entrén till SKF:s verkstadsklubb i Göteborg hänger oljemålningarna av Albin Amelin på rad. Den finaste, och minsta, hänger på en
undanskymd plats intill kapprummet. ”Flicka med kullager” berättar, till skillnad från Amelins många hyllningar till manliga varvsarbetare, om kvinnors intåg på arbetsmarknaden och om en industri som överlevt såväl global konkurrens som konjunkturnedgångar.
Inne i verkstadsklubbens samlingssal, under Metallarbetareförbundets tungt röda fanor, hörde jag för första gången någon tala om ett statligt ingripande som lösningen för den svenska bilindustrin. Göteborgs kommunalråd Göran Johansson sa ”statligt ägande” och fick sina partikamrater att skruva på sig. Mona Sahlin ville inte svara förrän hon talat med Thomas Östros.
Näringsminister Maud Olofsson hade på förhand avfärdat allt tal om krishjälp för att rädda jobben på Volvo. När hon besökte Torslandaverken i början av oktober förklarade hon i Göteborgs-Posten att krispaket var detsamma som ”att framstå som handlingskraftig när man i själva verket stod oförberedd inför oväntade och oönskade situationer”.
Slog sönder argumentation
Drygt två månader senare stod Maud Olofsson på scenen i Bella Venezia och presenterade ett krispaket på 28 miljarder kronor till bilindustrin. Med en blandning av forskningsstöd, utlåningsgarantier och krislån slog regeringen sönder den argumentation man tidigare hade hållit fast vid. Att banker är ”systemviktiga” och måste räddas medan stöd till krisdrabbade företag och branscher är bortkastade pengar.
I takt med att krisen blivit allt djupare har två saker blivit uppenbara den här hösten.
Regeringen har ingen politik för att möta lågkonjunkturen. Man har följt initiativen från EU, men inte tagit några egna. Den uppgörelse om den ekonomiska politiken som de borgerliga partierna gjorde i Bankeryd 2005 ligger fast.
I Anders Borg har Sverige fått en finansminister som är så besatt av att förändra ekonomin och arbetsmarknaden strukturellt att han blundar för behovet av att hantera konjunktursvängningar. Borg verkar fortfarande tro att fler lågavlönade jobb inom tjänstesektorn ska rädda svensk ekonomi.
Inget tyder på att de lyckas
Dessutom har krisen gjort alliansens allra mest effektiva retoriska modell, kampen mot utanförskapet, oanvändbar. 2006 gick det att vinna väljarsympatier med ett budskap om tuffare villkor för arbetslösa. 2010, då arbetslösheten närmar sig 10 procent, kommer det inte att gå. Idén om ett självvalt utanförskap är stendöd.
Frågan är om borgerligheten klarar av att bryta uppgörelsen från Bankeryd och förnya sig ännu en gång? Än så länge tyder inte mycket på det.