Med visitationszoner vill SD trycka ner förorten
Det blir ett B-lag där vissa blir alltmer rättslösa
”Oacceptabelt stora risker för etnisk diskriminering” konstaterar Diskrimineringsombudsmannen om regeringens förslag till så kallade visitationszoner där polisen ska kunna kroppsvisitera människor utan brottsmisstanke.
Blankt nej, säger även Justitiekanslern.
”Regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar, som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta” skriver hon.
Förslaget kan strida både mot grundlagen och Europakonventionen för mänskliga rättigheter som förbjuder godtyckliga ingripanden.
Hård kritik
Flera av remissinstanserna är mycket hårda i sina omdömen. Lite förenklat kan man säga att visitationszoner strider mot flera grundläggande rättsprinciper i en västerländsk demokrati.
För det första är förslaget utformat så att det drabbar främst etniska minoriteter. Eftersom segregationen ser ut som den gör är det ganska lätt att räkna ut var polisen kommer att använda dessa nya befogenheter.
Det blir i Rinkeby, inte i Danderyd.
Utan misstanke
För det andra brukar vi kräva att det finns någon form av brottsmisstanke innan polisen får använda tvångsmedel. Och då ska vi ha klart för oss att kroppsvisitering kan vara extremt kränkande.
Här skrotas denna helt centrala princip. När Justitiekanslern varnar för ”subjektiva bedömningar” från polisen kan vi minnas incidenter som polisens ”romregister” eller när poliser på band kallade unga ”apajävel” i Rosengård.
Tyvärr är risken uppenbar att visitationszoner minskar förtroendet för polisen i stora grupper. Är det verkligen klokt?
Rasprofilering
För det tredje är rasprofilering, att myndigheterna ger sig på folk på grund av hudfärg eller utseende, faktiskt förbjudet av en orsak.
Det skapar i praktiken ett rättsligt A- och ett B-lag bland befolkningen. Alla blir inte längre lika inför lagen. Om visitationszonerna går igenom blir det exakt så.
SD vill självfallet ha det så. Men vill egentligen någon annan det?