Nostalgin leder oss bara vilse
26 JULI 2015. Folkhemsdrömmar
Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans nostos: att återvända, och algos: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade. Det var på 1600-talet som diagnosen myntades för att beskriva den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands under långa perioder.
Sjukdomen ansågs bland annat kunna botas med opium.
I veckan skrev America Vera-Zavala en mycket uppmärksammad beskrivning av det Sverige som hennes familj kom till på 1970-talet. Sverige var, för henne som för så många andra ett sagoland av folkhemssolidaritet, tolerans och mexitegel.
America Vera-Zavala beskriver sorgen över att detta land inte längre finns. Och nostalgin.
Över att vi inte längre är unika.
Som ofta när det gäller vänsterns nostalgi så gick det i America Vera-Zavalas historieskrivning utför någon gång när Olof Palme mördades. Kjell-Olof Feldts kreditavreglering 1985 brukar annars också vara en populär datering för syndafallet.
Där Sverigedemokraternas gamla valaffischer visar två blonda barn fritt strosande på en landsväg med korgar i händerna och den bönfallande texten ”Ge oss Sverige tillbaka!” beskriver America Vera-Zavalas text en rotlös och internationell vänster som ber precis lika hjärtskärande ”Ge oss Folkhemmet tillbaka”.
Dessa känslor hänger förstås ihop.
Trots att de politiska projekten är så olika.
Relationen mellan radikalism och nostalgi är lika lång som komplex. Vänstern, särskilt den till vänster om socialdemokratins mittfåra, har överlag en tendens att pendla mellan övermod och kapitulation.
Å ena sidan är man helt övertygad om att man själv har rätt och så att säga bärs fram på historiens våg, å andra sidan blir skillnaden mellan det man tror på och verkligheten ofta så stor att man helt ger upp. Tar tillflykt i idén att de senaste 30 årens samhällsutveckling har varit en enda lång konspiration mot allt vad man själv står för. Kryper ihop och ältar detta i stället för att göra vad varje politisk rörelse som vill förändra något måste göra: Intressera sig för något annat än sig själv.
Samtidigt är nostalgi inte en politisk känsla att avfärda. Väldigt många svenska medborgare delar den. Det finns en sorg över att vissa värderingar som vi uppfattar har präglat Sverige i dag har ersatts av något annat. Att något har gått sönder och kanske behöver vi ha en konversation om vad detta är. Men Sverigedemokraternas och America Vera-Zavalas svar på den frågan skulle skilja sig radikalt. Vilket förstås bevisar det grundläggande med nostalgi: Att vi inte längtar tillbaka till något som har funnits på riktigt.
Utan till en bild som vi i efterhand har skapat.
I verkligheten var 1970-talets svenska sagoland förstås en tid då post till kvinnor adresserades till deras män, homosexualitet klassades som en mentalsjukdom och både näringsliv och rike styrdes av en ännu mindre elit än i dag. Sverige avkriminaliserade barnpornografi och en statlig utredning ville legalisera ”frivillig incest”. Televerket förbjöd rosa telefoner och många hushåll hade varken varmvatten eller badrum. DDR-Sverige som komikerduon Filip och Fredrik kärleksfullt har benämnt sitt uppväxtland hade onekligen sina sidor. Men det spelar ingen större roll. Nostalgi är, som någon uttryckte saken, ”historia befriat från alla skuldkänslor”. Vilket är vad som gör känslan så njutbar. Vi kan stryka rasismen, sexismen, tristessen, provinsialismen, fegheten och korruptionen och bara minnas det vi i dag känner att vi saknar.
Det är lustfyllt, men är det politiskt användbart?
Nostalgi skulle delvis kunna vara det om det leder till en större förståelse för de känslor av förlust, rotlöshet och främlingskap som många människor uppenbarligen känner i Sverige i dag. Men nostalgin kan aldrig bli en politisk karta.
Den kommer att leda fel. Det går inte som historikern Tony Judt förespråkade i sin sista bok ”Illa far landet” att mobilisera nya generationer till socialdemokratin genom nostalgi över dess forna framgångar.
Politiken är alltid specifik för sin tid. En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv, och hur ska man då kunna förvänta sig att väljarna ska lita på en? Sverigedemokraterna kommer inte att försvinna som politiskt hot när sossarna återgår till att vara ”äkta sossar” vilket många till vänster om partiets mittfåra verkar tro. Sverigedemokraterna kommer att försvinna som politiskt hot när Socialdemokraterna, eller någon annan, börjar lösa riktiga problem i människors vardag och visar att de förstår vad som pågår i dag.
Inte i går.
Allt annat är distraktioner.
I slutet av 1700-talet upptäckte läkarna att patienter med nostalgi inte blev friska av att återvända hem.
I själva verket dog patienterna ofta. Efter ett tag gav man upp att försöka behandla sjukdomen. En läkare hävdade att nostalgi var en ”hjärtats hypokondri”.
En sjukdom som levde på att slicka i sig sina egna symptom.