När ingen hatar arbetslösheten
Uppdaterad 2012-05-07 | Publicerad 2012-05-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det kom djupt nerifrån magen på min bekant.
”Det enda jag vill är att jobba! Men jag får inte ens komma på intervju.”
Jaha, nehej, vad tråkigt.
Väl tillbaka på jobbet läste jag Riksbankens penningpolitiska protokoll från april. Som är politiskt sprängstoff.
I de svala salarna på Brunkebergstorg diskuterar riksbanksdirektionen räntan. Den ska inte sänkas, bestämmer man.
Reporäntan styr inflationen. Den ska i genomsnitt ligga på 2,0 procent. Det gör den inte. De senaste 16 åren har inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt.
Jaha? Det låter så akademiskt allt detta. Blodfattigt.
Knappast. Enligt vice riksbankschef Lars E O Svensson, en av världens ledande experter på penningpolitik, kan detta ha lett till en högre arbetslöshet på i genomsnitt 0,8 procentenheter under samma period.
Det motsvarar ungefär 40 000 personer som varje morgon skulle ha haft ett jobb att gå till. Det är fler än de drygt 30 000 som nu hamnat på arbetsmarknadspolitikens slutstation, Fas 3.
Sedan läser jag om regeringens vårbudget: ”En politik för jobb och välfärd”. Det är en direkt missvisande, för att inte säga lögnaktig, rubrik.
Enligt finansdepartementets egna beräkningar förstärker politiken just nu arbetslösheten snarare än att motverka den.
I måndags inledde Stefan Löfven sitt förstamajtal med att tala om hur det var att som Metall-bas gå igenom listor med namn på dem som förlorat jobbet under krisen.
Det var bra. Det märktes att han visste vad han talade om.
Dagen efter lade han en budgetmotion där regeringen visserligen anklagades för ineffektivitet och fel fokus. Där det fanns ett par smarta reformer. Och vari det fördes ett lärt resonemang om för- och nackdelar med olika sysselsättningsmål.
Men där den borgska passiviteten inte på allvar ifrågasattes.
Jag är ingen drömmare eller kverulant. Jag tror på en oberoende riksbank och sunda statsfinanser, i evinnerligheten, amen.
Men det betyder inte att vi måste acceptera en ordning där kraven på arbetslösa är stenhårda, medan de som är ansvariga tillåts glida undan och skylla på varandra.
Då måste oppositionen finnas där, höja rösten och tydligt säga som det är.
Att den enda vägen till ett mer anständigt samhälle går genom att hata arbetslösheten, och att så långt det bara går pressa den tillbaka. Inte på medellång sikt, inte sedan. Utan nu, tiondel för tiondel. För att den är dålig för tillväxten, visst. Men framför allt för vad den gör med den enskilda människan.
I dag går ett antal tusen människor i Sverige arbetslösa i onödan. För att Riksbanken och Stefan Ingves inte gjort sitt jobb. För att Anders Borg vill vänta och se.
Och det är något fel på vårt offentliga samtal när det argaste som hörs är den behärskade frustrationen hos den förre Princetonprofessorn och ständigt nedröstade vice riksbankschefen Lars E O Svensson.
”För en arbetslös är det stor skillnad att få ett jobb inom ett eller två år i stället för inom tre
år”.