Din mobiltelefon gör dig dum och stressad
Vi mår redan dåligt. Stress är ett enormt folkhälsoproblem. Ångest, depressioner och psykisk ohälsa ökar.
Ju yngre vi är, desto sämre mår vi. Sedan 90-talet har antalet ungdomar med psykiska problem trefaldigats. Tuff arbetsmarknad, höga utbildningskrav och växande klassklyftor anges som orsaken.
Förvånansvärt få kopplar samman sin stress med politik. Människor skyller numer på sig själva när de blir sjuka. I en liberal värld är ju allting individens fel; det är lätt att tappa självkänslan om man hade oturen att bli semlan och inte den som äter semlan.
Och när vi redan kippade efter andan, utarbetade eller arbetslösa, fullproppade med antidepressiva preparat och yogalösningar här i prestations- och utslagningssamhället så uppfann Steve Jobs på Apple en maskin som var så lätt att använda att ingen klarade av den.
Nu skär skärmstressen genom samhällets alla gränser – ekonomiska, sociala, geografiska. Nästan alla har en smart telefon framför sig, mer kraftfull än världens största dator för 30 år sedan.
Vi är i vår egen värld, vi uppfattar det som roligt och effektivt men våra kortisolnivåer slår i busstaket där alla andra också sitter i sina världar och snapchattar eller googlar löksoppa. Det gäller att hänga med. Kolla flödet. Skjuta arga fåglar med slangbella. Uppdatera Facebook, ragga på Tinder, kolla mejl, lyssna på radio, leta klipp, handla, boka resa.
”Vi gör tio personers jobb samtidigt som vi försöker hinna med våra liv, våra barn och föräldrar, våra vänner, våra yrken, våra hobbys och våra favorit-tv-serier”, konstaterade Daniel J Levitin, professor i psykologi och neurovetenskap i en skrämmande essä i The Guardian den 15 januari om hur telefoner gör oss mindre effektiva och mer stressade.
Och stänger vi av telefonen drabbas vi av nomofobi, ”no-mobile-phone phobia”, rädsla för att vara utan mobiltelefonkontakt, den andra stressade sidan av dopaminkicksdrivet mobiltelefonberoende och infomani.
Våra hjärnor klarar inte mångsysslandet som den moderna teknologin erbjuder. Vi tror att vi klarar det. Du tror det. Du är ju speciell, men samtidigt hör du inte på, du sover ju, din hjärna är upptagen med att fatta beslut om att svara på ett sms som just kom eller fortsätta kolla nyheterna och i den stunden är din hjärna lika överhettad som ditt 12-åriga barns som du i ett svagt ögonblick gav en smartphone vilket du ångrar redan nu innan skolresultaten ens hunnit rasa eftersom ungen märkte att livet är mycket roligare på internet än framför läxböckerna.
Stackars barn. Stackars hjärnor.
Så är det nu. Men så kommer det inte bli, gissar jag. Inte för alla. Världens smartaste människor har redan slängt sina smartphones och skaffat 90-talstelefon. Allt fler kommer begränsa sin egen och barnens tillgång till skärmar.
Det är en klassfråga. De privilegierade, de välutbildade – de med mest tid – kommer identifiera och parera farorna och anställa rut-avlönade mobilvakter och sätta barnen i analoga skolreservat.
Mobilrevolutionen är den nya nyliberalismen: Många känner sig kallade, få är utvalda, alla mår dåligt. Men vi har åtminstone Angry birds.