Visst behövs mer feminism i Sverige

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-05

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det känns nästan som en repris av stämningarna från våren 1994. Då skakades det politiska Sverige av ryktena om ett hemligt kvinnligt nätverk, Stödstrumporna. Centrala feministiska frågor som våldet mot kvinnor, ojämlikheten i arbetslivet och den skeva politiska representationen stod på dagordningen.

Stödstrumpornas ledande medlemmar, Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström svarade medvetet svävande på frågan om de tänkte bilda ett parti. I pressen placerades socialdemokratiska feminister på en framtida kvinnolista.

Den gången blev det inget feministparti. I stället fick vi varannan damernas på de socialdemokratiska listorna och världens mest jämställda parlament. Dessutom fick den nya regeringen en ny jämställdhetsminister, Mona Sahlin.

Det var faktiskt hon som öppnade socialdemokratin för de feministiska nätverken och lyckades sätta jämställdheten på hela regeringens dagordning, något som en och annan nu tycks ha glömt. Ett jämställt samhälle fick vi däremot inte.

Då skulle nämligen ingen domstol döma som Svea hovrätt dömde i måndags. Ingen skulle hävda att sex män som under flera timmar förgriper sig på en berusad kvinna inte skulle förstå att de begår ett övergrepp. Ingen domstol skulle ursäkta sexuellt våld med offrets bakgrund.

I ett jämställt Sverige skulle inte heller lönediskrimineringen av kvinnor vara en av de stora frågorna inför vinterns avtalsrörelse. Ändå framstår de fackliga organisationernas kamp för en låglönesatsning just som ett försök att betala tillbaka lite av sin skuld till sina kvinnliga medlemmar. Det är hög tid.

När SCB presenterade de senaste siffrorna visade de att heltidsarbetande kvinnor i genomsnitt tjänar drygt 4 000 kronor mindre än heltidsarbetande män. Skillnaderna är lika stora som för tio år sedan när stödstrumporna verkade.

Om den feministiska medvetenheten från 1994 spritt sig i samhället skulle vi inte heller tvingats diskutera näringslivets manliga nätverk. Hotet om kvotering till företagens styrelser ligger kvar. Något annat språk tycks inte bita på älgjaktslagens och handelshögskolornas innersta kärna. Att det skulle vara en fråga om kompetens är omöjligt att hävda efter alla skandaler.

Så sent som i går träffade Mona Sahlin och Leif Pagrotsky näringslivet och parterna för att diskutera vad som kan göras. Att det inte kan fortsätta som nu är klart.

Det är med andra ord inte så konstigt att ryktet om ett nytt, feministiskt parti åter hörs. Blåslampan har fungerat förr, och just nu behövs den verkligen.

Den här gången är det en politisk veteran, Gudrun Schyman, som står i centrum. Schyman vill satsa hela sin kraft på feminismen och enligt Gallup skulle 6 procent kunna tänka sig att rösta på henne i spetsen för ett nytt parti.

Ändå är partiplanerna ett stickspår. Det feministiska perspektivet behöver förnyas. Men framför allt behöver jämställdhetspolitiken gå från ord till handling. Det åstadkommer inget 6 procents-parti.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln