En ny samhälls- anda
Det håller på att hända något med andan i samhället. Långsamt börjar det åter bli tillåtet att tala om rättvisa och jämlikhet.
När SCB i förra veckan presenterade sin stora rapport om levnadsförhållandena i det svenska samhället, Välfärd och ofärd på 90-talet, bekräftar resultaten i huvudsak vad alla redan visste. Krisen under 1990-talet slog hårt mot svenskarnas levnadsstandard, och hårdast drabbades ungdomar och invandrare.
Samtidigt växte klyftorna.
Frågan är om de allt större inkomstskillnaderna bara är ett resultat av hårdhänt saneringspolitik och plötslig massarbetslöshet? SCB rapporten visar i alla fall att de började växa långt före 1990-talets kris. Det är som om de ökade skillnaderna varit kärnan i de senaste årens samhällsklimat.
Levnadsstandarden har återhämtat sig. Inkomstökningen mellan 1995 och 2001 är den största sedan undersökningarna startade. Men alla har inte klarat sig lika bra. Klyftorna har fortsatt att växa.
Precis som bland annat LO tidigare konstaterat har inkomstspridningen i Sverige ökat ända sedan början av 1980-talet. I dag är den uppe på en nivå som motsvarar det tidiga 1960-talets. Ändå har protesterna varit lätträknade.
Under de senaste årtiondenas ideologiska klimat har det helt enkel varit lättare att tala om ekonomiska incitament och risken för inlärd hjälplöshet än om solidaritet och rättvisa. Men något håller på att hända.
I måndags presenterade näringsminister Leif Pagrotsky nya riktlinjer för bonussystem i statliga företag. Grundprincipen är enkel. Incitamentsprogram bör undvikas, och bestämmer man sig ändå för att dela ut bonus ska den inte omfatta den högsta chefen.
Knappast någon revolution. Principen måste naturligtvis vara att alla gör sitt jobb utan att för den skull kräva extra betalt. Det gäller inte minst välavlönade chefer.
Ändå antyder regeringens nya policy att fokus flyttas. Plötsligt är det de svårbegripliga förmånssystemen som är problemet, inte kraven på rättvisa.
Tidningar som Dagens Industri protesterar mycket riktigt i högan sky. ”Regeringen slänger ut barnet med badvattnet” skriver tidningen.
Det är inte så konstigt. Det är faktiskt en världsbild som ifrågasätts.
Samtidigt pågår förberedelserna för vårens avtalsförhandlingar, en lönerörelse som av allt att döma kommer att gå i låglönesatsningens tecken.
Facken inom industrin har tillsammans dragit upp riktlinjerna. I går preciserade industritjänstemännen sina förhandlingskrav. Det handlar om reallöneökningar för alla, höjda lägstalöner och ett rejält krafttag mot osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Krav som lär upprepas när LO:s representantskap i nästa vecka träffas för att samordna organisationens krav.
Kraven på en låglönesatsning ligger i tiden, liksom motståndet mot löneskillnaderna mellan män och kvinnor. På många sätt utgör de den andra sidan av den folkliga vrede som fått näringsministern att ta itu med de statliga chefernas bonussystem.
Det är dags att göra upp med föreställningen att ett samhälle bara kan utvecklas om klyftorna växer.