SAS sänkta löner är inte framtiden
Fackförbundet Unionens ordförande Cecilia Fahlberg säger att facket har stoppat SAS-ledningens försök att sänka lönerna. Det är inte så konstigt.
Som ordförande i ett av de största fackförbunden är det vad Fahlberg måste säga. Att medge att företaget genom sitt ultimatum tvingat igenom lönesänkningar skulle vara att erkänna fackföreningsrörelsens maktlöshet.
Ändå är det naturligtvis precis det som hänt.
Ända sedan SAS-chefen Rickard Gustafson ställde sitt ultimatum har det varit klart vilka som bestämmer.
Det kommer – som Fahlberg också påpekar – att få konsekvenser både för de anställda och för hela den svenska arbetsmarknaden.
Respekten för centrala kollektivavtal har varit en hörnsten i relationen mellan fack och arbetsgivare. Det är inte meningen att krisande företag ska konkurrera genom att tvinga sina anställda till lönesänkningar.
Det betyder inte att fackförbunden skulle ha något veto mot kostnadsbesparingar. Tvärt om, fackliga organisationer i Sverige har visat att de kan ta ansvar för att hitta lösningar även om det på kort sikt kan gå ut över medlemmarna.
Det som hänt i SAS är något annat. Ett ensidigt diktat, under tidspress.
Ledningen för bolaget har dock inte handlat i ett vakuum. I det krisande Europa är lönesänkningar just nu en standardingrediens i sparpaketen, och här hemma har kraven på öppningsklausuler som tillåter företag med problem att sänka lönerna blivit allt högljuddare.
De fackliga organisationerna har – i stort – lyckats hålla emot. Tills nu.
För trots Fahlbergs och de andra förhandlarnas ansträngningar kvarstår faktum. Priset för att rädda SAS blir att de anställda tvingas sänka sina löner.
Att hindra det från att bli ett mönster som sprider sig är kanske den viktigaste fackliga uppgiften just nu.