Vi måste ställa barn mot banker
230 000 barn i Sverige lever i relativ fattigdom, enligt Rädda Barnen.
Förra året gick de fyra svenska storbankerna med över 80 miljarder kronor i vinst. Swedbanks vd fick på ett bräde en löneökning på sex miljoner.
Fattiga barn och bankvinster. Kan man ställa de där två sakerna mot varandra?
Jag tror att vi måste det.
Jag tror över huvud taget att vi måste börja ställa fler frågor om vad som är moraliskt acceptabelt när det gäller frågor om resursfördelning och jämlikhet.
Sverige hade tidigare en idé om att skatte- och välfärdspolitiken skulle leda till ekonomisk utjämning.
Den bärande tanken i detta var inte avundsjuka även om delar av högern brukar låtsas det.
Det var i stället följande insikt: jämlika samhällen ger mer frihet till fler. Och fattigdom går ofta i arv.
Inte för alla. Många som växer upp under hårda förhållanden klarar sig ändå och når framgång. Deras berättelser blir uppfordrande, mytiska framgångssagor. Om de kunde lyckas utan hjälp, borde inte alla andra också göra det?
Nej, alla gör ju inte det. Många stannar i fattigdom. Som sätter sig på hälsan, på psyket, på självförtroendet.
Otrygghet är farligt för människor, det leder till stagnation och rädsla för förändringar och skadar i förlängningen hela samhället. Det påverkar livschanser, också för nästa generation.
Den som menar allvar med att barn ska få leva fria liv måste bry sig om hur dessa barns föräldrar har det.
I slutet av förra veckan kom beskedet från regeringen att underhållsstödet till ensamstående föräldrar höjs med 300 kronor i månaden. Därmed hamnar det på 1 573 kronor per månad och barn.
Denna reform kostar statskassan 600 miljoner kronor per år.
De senaste 20 åren har stödet höjts med sammanlagt 100 kronor, vilket innebär att det i praktiken kraftigt försämrats.
Vad beror det på att bankdirektörer enkelt höjer sin lön med sex miljoner på ett år, medan ensamstående mammor under 20 års tid fått det långsamt sämre?
Ett svar är ojämlikheten i sig. Rika människor lever allt mer i reservat, där dessa lönenivåer inte anses vara konstiga.
Ett annat är att ingen lobbar för de utsatta barnen. Mycket av det politiska samtalet i dag har tagits som gisslan av olika intressegrupper. Friskoleföretagare som vill ha rätt att starta skolor så billigt som möjligt. Direktörer som vill exportera till Saudiarabien. Rut-kapitalister som vill behålla sina subventioner.
Här står ekonomiska intressen på spel. Här drivs det lobbykampanjer för miljoner.
Det är resurser som barn till fattiga föräldrar inte har.
Den svenska barnfattigdomen kommer inte att försvinna för att underhållsstödet höjs, även om de där 300 kronorna kommer att göra stor skillnad för många familjer.
Frågar man Tapio Salonen, professor i socialt arbete om vad som egentligen skulle behöva göras så är svaret enkelt:
Fungerande socialförsäkringar som garanterar föräldrarna en dräglig levnadsstandard.
Det vill säga själva motsatsen till den omvända Robin Hood-politik som nu förts i åtta år.
Jag tror att socialdemokratin måste sluta vara så ängslig för att stämplas som ”bidragsparti” och i stället lyssna på vad Salonen säger.
Här är ett konkret bidrag till den diskussionen:
Om nu landets fyra storbanker förra året gjorde över 80 miljarder i vinst och hade råd att dela ut över 40 miljarder till sina ägare, samtidigt som ersättningar höjdes med miljonbelopp, så finns det utrymme att höja skatten.
Använd sedan pengarna bland annat till att förbättra vardagen för de 230 000 barn som vi hittills har svikit.
De förtjänar samma chans i livet som alla andra.