Helt stolligt, Bäckström
Någon vänlig direktör borde kanske ta ett allvarligt samtal med Urban Bäckström om hur han egentligen mår. Efter helgens utspel finns det nämligen anledning att fråga sig hur chefen för Svenskt Näringsliv har det med verklighetskontakten?
När Bäckström jämför förslaget att ge kommunalpolitikerna lite större inflytande över hur skattepengarna används med löntagarfonder har han tappat alla proportioner.
Idéerna om löntagarfonder handlade - i alla fall i de mer högtflygande planerna - kanske om ett systemskifte. Ekonomisk demokrati är ingen liten tanke. Oavsett vad man tycker om saken är det klart att fonderna väckte starka känslor.
Den här gången är det däremot Bäckström som vill skifta system, och han nöjer sig med det som påbörjats. För chefen på Svenskt Näringsliv räcker det inte att produktionen av vård, omsorg och utbildning privatiseras.
Han vill – om vi ska ta honom på orden – dessutom privatisera finansieringen.
Bäckströms argument är att resurserna på det sättet skulle bli större.
I själva verket har det nog inte med saken att göra. Välfärden kommer att behöva mer av våra pengar, oavsett om de ska komma från skatter eller från försäkringsavgifter.
Det som påverkas är vem som prioriteras. Är det den pojke eller den flicka som har lite svårare att lära sig som i första hand ska få skolans extraresurser, eller ska de gå till dem som har de rikaste föräldrarna?
Ska vården först och främst inriktas på att bota de allvarligast sjuka, eller ska det bli en fråga om vem som betalat den bästa sjukvårdsförsäkringen?
Ska rätten till en värdig ålderdom hänga på att det finns pengar undanstoppade?
Om Bäckström på allvar tror att han kan skapa en folkrörelse för att vända upp och ner på välfärdssamhället har Svenskt Näringsliv verkligen problem.