Kan Anna Lindhs minne förena arbetarrörelsen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Chocken var inte lika förlamande som den där februarinatten 1986 då telefonen ringde och en upprörd röst på Aftonbladets redaktion väckte mig med orden: Lena, Olof Palme är skjuten – ni måste skriva en ledare.
Kanske förlorade vi alla lite vår oskuld när självbilden av Sverige som jämlikhetens idyll på jorden krossades med mordet på Olof Palme. Nu slog sorgen direkt sina förlamande klor kring hjärtat.
Min första tanke när nyheten att utrikesminister Anna Lindh hade utsatts för ett knivattentat kom, var: Nej, inte hon också! Hela kvällen och natten kämpade jag emot den där krypande känslan att det var värre än vad bulletinerna avslöjade. Informationerna var för knapphändiga, statsministern för sammanbiten för att inge hopp, tillståndet rapporterades oförändrat ”kritiskt”, i klarspråk livshotande.
När Olof Palme mördades var det helt ofattbart. Overkligt som i en film. Nu var det fakta. Annars är likheterna kusligt många. En ensam mördare, till synes ett vansinnesdåd mitt i Stockholm. De två morden skedde på bara några kvarters avstånd. Två oskyddade toppolitiker som försökte leva som vanliga medborgare. Ett alldagligt biobesök, en shoppingrunda. Två andningspauser i ett hårt politiskt liv som de båda älskade.
Båda var de politiska underbarn. Palme bara 26 år när han blev statsminister Tage Erlanders politiska sekreterare. Anna Lindh var 25 när hon kom in i riksdagen. De var båda så enormt levande, så nära i mötet med människor, hög som låg, att de tog en lite grann i besittning, man kände sig själv sedd. De värnade med samma omutlighet sin personliga sfär, många vittnar om deras vänfasthet.
Jag minns hur Anna ringde mig under de våldsamma kampanjerna mot Mona Sahlin i den så kallade Toblerone-affären när vice statsminister Sahlin slarvat med kontokort och p-böter.
– Jag vill bara säga att jag är glad att ni inte fallit in i drevet. Att ledarsidan avstår från den här fruktansvärda populismen och människojakten. Att ni håller er linje hjälper oss som försöker hålla emot internt i partiet.
Ungefär så föll Annas ord. Hon tog sig tid mitt i striden att visa uppskattning.
Olof Palme och Anna Lindh hade samma brinnande internationella engagemang för tredje världen, mänskliga rättigheter, människovärdet. De var tydliga, orädda i sin kritik av förtryck vare sig det gällde världens stormakter eller enskilda maktutövare. Det väckte starka känslor. Beundran, kärlek, och hat. Det sistnämnda säkert mer för Olof Palme än för Anna Lindh.
I fredags slöt tiotusentals människor upp över hela landet för att hedra henne och manifestera för demokratin, mot våldet. På Sergels torg i Stockholm var vi 50 000. Samma berg av blommor och hav av ljus på mordplatserna och vid minnesstunderna. Samma uppslutning och uttryck för människors sorg, kärlek och beundran nu för Anna Lindh som då för 17 år sedan för Olof Palme. Jag sörjer att ingen av dem någonsin fick veta riktigt hur uppskattade och älskade de var.
”Vilken förlust för världen”, sa FN:s generalsekreterare Kofi Annan om utrikesminister Anna Lindhs död.
Anna Lindh spelade roll. Stor roll för att beslutet om EU:s utvidgning under Sveriges EU-ordförandeskap, för lösningen av krisen i Makedonien, till att, trots allt, hålla samman EU under striden om Irakkriget. Anna påbörjade försoningen mellan socialdemokratin och miljörörelsen, påminde också Göran Persson.
Samarbete, brobygge, dialog och försoning var centrala för Anna. I ljuset av mordets meningslöshet och barbari ter sig striden om ja eller nej till euron futtig. Såren efter tio år av meningsmotsättningar om EU och euron inom socialdemokratin måste få ett slut med dagens folkomröstning. Kanske kan Anna Lindhs exempel och hennes död bidra till snabbare försoning och fred inom arbetarrörelsen.