Över hela Europa famlar vänstern
10 juli 2016
Storbritannien
Den stora skrällen i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap var valdeltagandet. 2,3 miljoner väljare som annars inte röstar gick ut och röstade. För brexit. Det är på grund av dem som Storbritannien nu kommer att lämna EU.
För vänstern är denna siffra alldeles särskilt intressant. Det har länge varit en allmän ”sanning” inom politiken att den som försöker vinna val genom att mobilisera väljare, som annars inte brukar rösta, kommer att förlora. Det finns alltid en stor grupp soffliggare, men det går inte att bygga en valstrategi på att få dem till valurnorna. Detta har varit utgångspunkten för den analys som socialdemokratiska partier har anammat i Europa de senaste decennierna. Du måste röra dig mot mitten och försöka vinna över marginalväljarna, de är de enda som röstar.
Din traditionella bas, den kan du ta för given.
Mellan Tony Blairs jordskredsseger 1997 och valet 2001 förlorade brittiska Labour runt 3 miljoner väljare till soffan, främst i traditionella arbetarklassområden. Tony Blair vann trots detta ännu en jättemajoritet, så fungerar det brittiska valsystemet. Men i valet 2005 flög ytterligare en miljon väljare sin kos och de har sedan dess inte synts till någonstans i det politiska systemet.
Förrän nu.
Hartlepool, Doncaster, Barnsley, Blackpool, Ashfield, Middlesbrough, och Burnley. I alla dessa områden röstade 65 procent eller fler för brexit. Det här är samma traditionella vita arbetarklassområden som det främlingsfientliga Ukip siktade in sig på redan 2010.
Den brittiska folkomröstningen har kallats för en strid mellan globaliseringens vinnare och dess förlorare. Precis som Karin Pettersson skrev i Aftonbladet i tisdags har globaliseringen lett till att klyftorna inom länder har blivit allt större, samtidigt som de globala orättvisorna mellan länder har minskat. Vänstern i Storbritannien har misslyckats med att omfördela globaliseringens vinster inom landet. Och nu har globaliseringens förlorare gjort revolt.
Det är den ena delen i historien om brexit. Den hade onekligen kunnat förhindras med starkare och bättre fackföreningar, politik för högre löner, fler bostäder och minskade klyftor.
Den andra delen är betydligt mer komplicerad. Den handlar om identitet och om kultur. Det var ju långt ifrån alla arbetarklassväljare som röstade för brexit: det var vita engelska och walesiska arbetarklassväljare, inte svarta, asiatiskt brittiska eller skotska.
Lämna-kampanjen omdefinierade skickligt den brittiska arbetarklassidentiteten till något uteslutande vitt och uteslutande engelskt.
Sedan beskrev de denna identitet som hotad.
Den vita engelska arbetarklassen var ett offer, inte för nyliberal politik utan för ”europeisk massinvandring”. Inte för den ekonomiska och politiska elit som har styrt Storbritannien i århundraden, utan för en urban progressiv modernitet som såg ner på deras sätt att leva.
På detta sätt hittade lämna-kampanjen ett sätt att prata om ekonomisk ojämlikhet utan att utmana det ekonomiska systemet.
Det var av dessa skäl som ”det folkliga upproret mot EU” kunde ledas av konservativa politiker ur den brittiska överklassen. De talade om för den vita arbetarklassen att den verkliga eliten var ”experterna”. De som envisades med att peka på fakta, kritisera påståenden som byggde på lögner och förneka rykten på nätet om att Syrien stod näst i kö för att bli EU-medlem.
Kunskap, objektivitet och verklighet var något som bara ”eliten” ägnade sig åt. Rösta med din magkänsla, rösta med den argaste och dummaste delen av dig själv, det är det som är revolutionen!
Detta är för övrigt exakt vad Donald Trump nu försöker övertala den amerikanska arbetarklassen om.
Sedan den brittiska folkomröstningen har det kommit rapporter från polisen om 500-procentiga ökningar i antalet hatbrott i Storbritannien. En fransk man blir spottad i ansiktet för att han pratar franska i Camden, en polsk man blir nerslagen i östra London och en svensk mamma får glåpord kastade efter sig i York.
Theresa May eller Andrea Leadsom kommer nu att bli Storbritanniens nästa premiärminister. Det är två konservativa damer som får David Cameron att framstå som en snäll, om än överklassig, gråsosse.
Tankesmedjan Centre for policy studies skrev omedelbart efter folkomröstningen det som det konservativa partiet i hög grad nu tänker: Att det politiska, konstitutionella och ekonomiska kaoset efter brexit innebär ”en unik politisk möjlighet”.
I chocken som landet just nu upplever kan Storbritannien driva igenom en ”långtgående ekonomisk revolution” av den typ som Margaret Thatcher stod för på 1980-talet. Miljölagstiftning och företagsskatter står främst i ledet för att avskaffas. Finansminister George Osborne har redan annonserat en sänkning av bolagsskatten till 15 procent.
Samtidigt slår engelska arbetare ner polska arbetare.
Detta är det nya politiska landskapet i Europa. Lögner, ekonomisk chockdoktrin och hat.
Labourpartiet ligger i spillror.
Och över hela Europa famlar vänstern.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.