Ett iskallt jävla julevangelium
Det är jul och jag hade tänkt skriva något om galeaterbrevets ”här är icke jude eller grek” eller om religionens återkomst.
Det var lika bra att det inte blev så för så här på juldagen måste jag erkänna att jag inte har någon tro på en högre makt. Jag tycker om hur filosofen Simon Blackburn definierar sig själv, som ”infidel”, icke-troende, eftersom ”ateist” låter som en position som måste försvaras och jag har inget behov av det.
Det jag tror på är oss, vi som är här. På den ensamma människan, som poeten Gunnar Ekelöf skrev. Ekelöf var knappast någon vänstermänniska eller kollektivist, han trodde snarare på individen. Men också, och det är ingen liten sak, på att det som är botten i mig är också botten i dig. På människans förmåga att bryta vallen till sin nästa.
Nu blev det ingen sådan text för strax före jul kom ett iskallt jävla julevangelium från socialdemokraterna.
Så här borde hon ha sagt
Justitieminister Morgan Johansson pekade i en riksdagsdebatt ut gruppen muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och två dagar före julafton gav finansministern en intervju i Dagens Nyheter. Där målade Magdalena Andersson upp en nattsvart bild av landet hon styr. Politiken klarar inte uppgiften, invandrarna är för många och Sverige står inför svåra tider. Det är inte på nivån ”go home” men inte heller långt ifrån.
Det är en feg väg och inte min socialdemokrati.
Så här skulle - och borde – finansministern uttrycka sig:
”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden. Detta är ett land där det går att sluta pensionsöverenskommelser över blockgränsen. Där skolresultaten just vänt uppåt och exporten går som tåget.
Ja, vi står inför stora utmaningar. Det är uppenbart att vi inte på länge har investerat tillräckligt i jämlikhet, i bostäder, skola och insatser mot segregation. 2015 var ett extremt år och vi behöver svara med exceptionella insatser. Många människor lever i otrygghet och osäkerhet. För detta får både tidigare regeringar och jag själv ta på mig en del av ansvaret. Något har varit på väg att gå sönder i Sverige och nu ökar vi takten för att laga det.
Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”
Något åt det hållet.
Anderssons eget ansvar
En av de saker som har gjort mig till socialdemokrat är att det är en politisk rörelse som är inriktad på att lösa samhällsproblem, snarare än moraliserande och signalpolitik. Inget blir bättre av att säga att människor måste skärpa sig. Det som fungerar är att ge folk makt, resurser och rättigheter.
Andersson har själv varit finansminister sedan 2014, året innan flyktingkrisen. Det har varit röriga år i riksdagen men budgeten har hon haft kontroll över. Det stod klart långt innan hösten 2015 att segregationen ökade, att läget i flyktingmottagandet var akut och att bostadsbristen var extrem på många håll och vi är många som tjatat om att det inte kommer att gå att hålla i solidariteten mellan olika grupper om inte massiva satsningar görs. Andersson valde ändå att hålla hårt i plånboken och fyra år senare klagar hon över samhällsproblem som hon själv hade kunnat göra mer för att lösa. De som får betala priset för denna retorik är, återigen, de som redan har det svårast.
Politikers uppgift är inte att beklaga sig, utan att få med sig människor på sitt projekt och komma med förslag på hur vi faktiskt kommer dit. Och är det något vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det att svartmålning utan svar är det farligaste som finns.
Ett annat evangelium
I vår tid är oro, rädsla och hat mellan grupper så oerhört lätt att piska upp. Den som gör det får omedelbar bekräftelse i de sociala mediernas destruktiva feedbackloopar. Men det är en väg som inte leder framåt, bara nedåt.
Regeringen är nyförälskad i sin nya tuffa retorik. Men utspel som dessa riskerar att inför ett valår knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och solidaritet.
Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium.
Gärna ett budskap som tar fasta på att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Något om att vi har råd att satsa, och att vi den här hösten har sett en revolution för jämställdhet.
Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss.
Socialdemokratins budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman. Om att botten i dig även är botten i mig och att utmaningen är att minnas detta.
I juletid som under valår.