SD-rasismen och hatet mot Durmaz hör ihop
Ett helt landslag står med armarna i kors och ber rasister dra åt helvete. Ett kollektiv som vägrar låta hatet normaliseras. Så ser svensk antirasism ut när den är som bäst.
Få har nog undgått helgens VM-rubriker. I lördags slet Sverige för att hålla 1-1 mot regerande världsmästarna Tyskland. Med kvarten kvar av matchen byttes Jimmy Durmaz in och under tilläggstid orsakade han en frispark som blev kostsam. Tyske stjärnan Toni Kroos träffade bortre krysset och släckte abrupt lördagskvällen för alla svenska supportrar.
Sen drog mörkret in. I sociala medier startades ett rasistiskt hatdrev mot Durmaz. Han kallades "blattejävel", "terrorist" och "självmordsbombare". Hot riktades mot hans familj.
Så illa har vi det i dag
Så illa ställt har vi det i dag. Vare sig det gäller fotbollsspelare eller andra offentliga personer ser kommentarsfälten likadana ut. Och hatet finns såklart inte bara där.
För någon vecka sedan rapporterades att föräldrar stått på en ungdomsfotbollscup i Stockholm och sjungit ”vi komma från pepparkakeland” åt spelare med invandrarbakgrund.
En ögonblicksbild av Sverige 2018.
Den här sortens öppna rasism är ett resultat av en medveten normaliseringsprocess som drivits på av högerpopulister. När de mest extrema skruvar upp sitt hat blir det möjligt för sverigedemokrater att flytta ut sina positioner och samtidigt försvara sig med att det finns andra som är värre. Och när Sverigedemokraterna förändrar sin retorik så känner fler i sin tur att det är fritt fram.
Svenskheten är inte villkorad
Förra veckan sa riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) att samer och judar inte är svenskar. Den som tror att det är flyktiga ord från en ensam SD-topp tror fel. Det är en del av en systematisk process där rasismen sträcker sig längre in i vårt samhälle.
Men i söndags gjorde Jimmy Durmaz vad han kunde för att sätta stopp. Uppbackad av hela laget ställde han sig framför presskåren och förklarade att han är stolt svensk oavsett vad någon annan säger. Det är inte första gången det händer. Zlatan Ibrahimovic har tidigare tvingats försvara sig när Jimmie Åkesson hävdat att han inte är svensk.
Det är en skam att det ska behövas. Svenskheten är inte villkorad, den kan inte tas ifrån en. Att det finns de som agerar som om så vore fallet, däribland toppolitiker, är ovärdigt en demokrati.
Fotbollen blev politisk i helgen. Det skrämmer säkert många, men det är helt nödvändigt när det ser ut såhär. I den bästa av världar sätter landslagets ställningstagande något i rörelse som når längre. Den här gången var det medspelare som stöttade och sa ifrån, i morgon kanske det i stället är arbetskollegor eller klasskompisar.