EU måste sprida ut flyktingarna
När Stefan Löfven i går berättade för riksdagens EU-nämnd om dagens EU-toppmöte hade han nästan kunnat skriva manus för en fars. Det kommer att smällas i en del dörrar i Bryssel. Stats- och regeringscheferna kommer i praktiken att tala om tre saker.
Följderna av den pågående flyktingkatastrofen vid Europas gränser är tänkt att vara huvudämnet. EU-kommissionen vill ha gemensamma och tvingande regler för att skapa en jämnare fördelning av ansvaret för flyktingarna mellan länderna.
En punkt på dagordningen
Britterna kommande folkomröstning har också en punkt på dagordningen. David Cameron har vunnit valet, delvis på löftet att låta britterna folkomrösta om EU-medlemskapet, och ska nu få tillfälle att förklara sig. Han kommer att tala om fördragsförändringar och undantag, inte minst när det gäller människors rätt att röra sig. Och han kommer att tala om mindre makt för Bryssel.
Utanför dagordningen kommer dessutom den grekiska krisen - lika mycket politisk som ekonomisk - att kasta sin skugga över mötet. Klockan tickar och i nästa vecka ska lån på 1,5 miljarder euro betalas. Pengar som inte finns i den grekiska statskassan. Krisen måste lösas nu. Det som annars väntar kan bli EU:s värsta kris hittills.
Sannolikt får Löfven och de andra ledarna för länder utanför euron acceptera att kollegorna från valutaunionen smiter undan för enskilda överläggningar.
Gemensamma regler
En flyktingsituation som kräver fler gemensamma regler och större centralmakt, brittiska krav på undantag och begränsningar av den fria rörligheten och på det den grekiska krisen som sätter hela valutasamarbetet på prov.
Att påstå att dagordningen för dagens möte avslöjar att synen på EU:s framtid spretar är knappast någon överdrift.
Löfven rekommenderade EU-nämndens ledamöter att ha “realistiska förhoppningar”, särskilt när det gäller planerna på tvingande regler om ett mer solidariskt flyktingmottagande. I klartext innebär det förstås att det knappast blir något beslut som verkligen betyder något.
Behovet finns
Det betyder inte att behovet av en gemensam politik blir mindre, eller att dagens situation där människor räddas till livet men inte får en chans att starta ett liv skulle försvinna. Den utmaningen kvarstår för EU-ländernas regeringar.
Samma sak gäller den situation Cameron försatt sig själv och hela EU i genom sitt löfte. Processen har bara börjat.
Kanske kan man ändå hoppas att euroländerna kommer till en uppgörelse som antyder ett slut på de ensidiga kraven på grekiska besparingar och som kan lösa den akuta krisen.
I alla fall för den här gången.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.