Stålbad inte rätt väg

”Politiken är inte bara omoralisk. Den är rent av livsfarlig.”

PÅ FEL KURS Hur ska Europa ta sig ur krisen?  Illustration: Robert Nyberg

Om Anders Borg fick som han ­ville skulle lämmeltåg av syd­européer nu fylla Europas vägar. Gärna piskande sin egen rygg likt medeltida flagellanter, bönfallande om syndernas förlåtelse och gråtande av tacksamhet över sänkta pensioner.

Diskussionen om Europas ekonomiska kris är besynnerlig.

EMU-projektet skakar. EU:s höger­regeringar tvekar inte att skriva ut ­receptet: stålbad. Medborgarna ska ­betala för politiska tillkortakommanden och en finanssektor som löpte amok.

De gamla EMU-motståndarna är skadeglada. De tycker att historien givit dem rätt. EMU-förespråkarna håller låg profil.

Det är klokt. Ingen, utom möjligen Folkpartiets riksdagsgrupp, tycker att det är rätt läge att gå med i valutaunionen just nu.

Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Tommy Waidelich sa för någon tid ­sedan att Sverige inte kommer gå med under hans livstid. Håkan Juholt vill skjuta upp frågan till 2018. Det är en mer förnuftig hållning.

I efterhand är det enkelt att konstatera att valutaunionen var uselt konstruerad. Stabilitetspakten fungerade inte. Det fanns inga mekanismer för att se till att länder som Grekland och Italien levde upp till kraven på budgetunderskott och statsskuld. Låga ECB-räntor bidrog till bostadsbubblor

i Irland och ­Spanien. En oreglerad och oansvarig banksektor i USA och Europa lånade ut för mycket pengar och tog

groteska risker.

När finanskrisen slog till var obalanserna för stora och marginalerna för små. ­Regeringar fick rädda bankerna, ­bostadsbubblorna sprack och människor förlorade sina tillgångar och sin köpkraft. Högre arbetslöshet och havererade statsfinanser blev resultatet.

Nu är frågan: hur tar sig Europa ur krisen? Vad är vägen framåt?

Reinfeldt, Borg, Merkel och Sarkozy vill att politikernas misslyckanden ska sonas med mänskligt lidande.

Den politiken är inte bara omoralisk. Den är rent av livsfarlig.

Det stora problemet i Europa och USA just nu är för låg efterfrågan, inte för stora statsskulder. Om inget görs för att få fart på tillväxten är risken stor att världen går mot en global ­recession med stigande arbetslöshet, ökad fattigdom och sociala katastrofer som följd.

I USA är den politiska processen kidnappad av republikanska extremister. Det borde öka pressen på EU att agera. Det verkar tyvärr inte hända.

I stället för att nu göra det enda vettiga: ge ordentliga lånegarantier till ­Grekland och Italien och försöka få i gång efterfrågan med koordinerad ­finanspolitik, fortsätter EU-länderna att skriva ut åtstramningspaket och peka finger åt varandra.

I veckan föreslog den brittiske labour-ledaren Ed Miliband att världens ledande ekonomier, G20, snabbt borde sammankallas för att ta fram en plan för tillväxt, skuldsanering och bankregleringar.

Det är där någonstans diskussionen om Europas framtid borde börja. Inte i moraliserande om självspäkelse och stålbad.

Följ ämnen i artikeln