Magdalena Andersson måste jobba hårt i år
Vi behöver ett alternativ till den här regeringen
Igår önskade vi varandra ett gott nytt år. Idag säger vi god fortsättning. På många sätt känns det som en from förhoppning. Samtiden är onekligen dyster. Men ett nytt år har i alla fall börjat. Det andra med Ulf Kristerssons minoritetsregering.
För oss som ogillar regeringens program kan det vara svårt att ta in att det bara gått ett drygt år sedan Johan Pehrson yttrade de bevingade orden:
”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.”
Sverige är i desperat behov av ett alternativ till den här regeringen.
Statsministern själv tycks ju belåten över sin nya bostad, sin herrgård i Södermanland och komforten i regeringsplanet. Men för andra verkar regeringsarbetets hårda vardag ha kommit som lite av en chock. Det är ju så mycket som ska göras.
Elstöd, kärnkraft, NATO-medlemskap och billigare bensin. Till exempel.
”Ibland är verkligheten och spökar”, som sverigedemokraten Oscar Sjöstedt uttryckte det.
Inte undra på att Ebba Busch, Johan Pehrson och Tobias Billström ser pressade ut.
För Oscar Sjöstedts parti har det gått bra ändå. Politiken går i deras riktning och opinionssiffrorna stiger. Sverigedemokraterna har visat att priset för röster i riksdagen stigit ännu mer än matpriserna.
Kanske borde vi ha sett det komma redan när Vänsterpartiet i juni 2018 avsatte den rödgröna regeringen. Det blev starten på en ny verklighet i svensk politik.
Med ultimatum kan ytterlighetspartier tvinga igenom sin vilja. Precis det uppfattar väljarna att Sverigedemokraterna har gjort. Skickligt, skulle somliga säga. Men jag undrar om det är bra för Sverige.
Det lär nämligen inte ändras efter nästa val. Oavsett hur det går.
Att regera är alltid svårt. Att regera i minoritet är ännu svårare. Ändå är det så Sverige oftast har styrts. Reinfeldts regering mellan 2006 och 2010 var ett undantag.
Kanske just därför har regeringsfrågan ofta stått i centrum för svensk politik. Det lär den göra också efter nästa val, och om vi alls ska tro på opinionssiffrorna får Magdalena Anderssons bilda en regering 2026.
Ingen ska inbilla sig att det kommer att bli lätt. Magdalena Andersson kan ju fråga Stefan Löfven.
Det finns en hel del dåliga erfarenheter att fundera på.
Decemberöverenskommelsen från 2014 skulle hålla Sverigedemokraterna borta från politiskt inflytande. Ett försök från anständiga borgerliga politiker att rädda sitt Allianssamarbete. Den sprack, eftersom politiska uppgörelser alltid spricker när viljan till makt blir för stor.
I fallet med decemberöverenskommelsen överlevde löftena inte ett partiledarbyte i Kristdemokraterna.
Där kan Magdalena Andersson lära sig en del, till exempel att inte förlita sig på sina motståndares anständighet.
Januariavtalet tidigt 2019 handlade om konkret politik, till stor del signerad Centerns ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl. Vid sidan av förslagens slagsida mot marknadsfundamentalism föll den samman av ett enkelt skäl. Det saknades politisk majoritet för de 73 punkterna.
Här finns det i alla fall två saker den socialdemokratiska ledaren kan lära sig. För det första att även om Centerpartiet är emot ytterkantshögern är det ett borgerligt parti. Höstens budgetmotioner påminner om den saken.
När alla andra i oppositionen valde att se krisen i kommuner och regioner föreslog Centern större skattesänkningar än regeringen.
För det andra att politiska realiteter inte kan formuleras bort. Den fåniga delen av januariavtalet som skulle ställa Vänsterpartiet utan politiskt inflytande handlade om liberalt dagdrömmeri.
Personligen tänker jag också på en annan valrörelse, nämligen 2010. Då ville Mona Sahlin (S) bilda regering tillsammans med Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Vänsterns Lars Ohly skulle däremot hållas ute.
Jag vet att jag frågade Mona Sahlin hur hon tänkte att det skulle fungera.
Som jag minns det fick jag inget riktigt svar.
Det minsta man som väljare förväntar sig är något slags raka besked
Resultatet av massiv intern kritik blev till sist att Ohly bjöds in. I delar av socialdemokratin har historieskrivningen blivit att det var han som kostade de rödgröna valsegern.
Personligen misstänker jag att det snarare handlade om oklara besked och den där bristen på svar. Det minsta man som väljare förväntar sig är något slags raka besked.
Också där har Magdalena Andersson en lärdom att dra.
Tanken på antingen Nooshi Dadgostar eller Martin Ådahl som finansministrar är lika skrämmande
Det är mer än två år till nästa ordinarie val, men tankarna på vad en ny regering ska göra och hur det ska gå till behöver börja formuleras redan nu. Socialdemokraterna funderar just nu på politikens innehåll i arbetsgrupper.
Resultatet kan väl så här långt beskrivas som blandat.
Frågan om hur och med vem politiken ska genomföras är däremot obesvarad. Ska Socialdemokraterna sikta på en majoritetsregering, ett samarbete i minoritet eller att bilda egen regering och förhandla fram majoriteter i riksdagen?
Att bilda en majoritet där både Vänsterpartister och Centerpartister ingår låter som en mardröm. Dessutom är tanken på Nooshi Dadgostar eller Martin Ådahl som finansministrar ungefär lika skrämmande.
Ett samarbete med Miljöpartiet som under Löfven flyttar bara in ett av problemen i kanslihuset, om partiet nu klarar spärren. Dessutom har förstås också Miljöpartiets nya ledning lärt sig att ultimatum fungerar i regeringsförhandlingar.
Antagligen är Magdalena Anderssons bästa möjlighet trots allt att försöka skapa en regering med bara socialdemokrater. Speciellt som vi faktiskt inte vet vilka partier som kommer att sitta i riksdagen efter 2026.
Det är inte perfekt, och det kommer inte att bli enkelt. Men politikers jobb går ut på att hantera det som inte är perfekt, och ingen har sagt att Anderssons arbete skulle vara lätt.