Bespara oss en svensk version av Judge Judy
Sänd inte rättegångar i TV
Debatten om att tv-sända rättegångar har blossat upp på nytt. I Sverige har det länge varit förbjudet att filma eller fota i rättssalar under pågående förhandling.
Utgångspunkten är dock den motsatta: Förhandlingar är offentliga eftersom allmänheten har rätt till insyn. Men vid kameror har man dragit gränsen, av hänsyn för de inblandades integritet.
I USA har man gått en annan väg och kan välja att tv-sända rättegångar. Under hösten kunde vi exempelvis följa det uppmärksammade brottmålet mot Kyle Rittenhouse live.
De som motsätter sig att tv-sända svenska rättegångar lyfter bland annat fram hur ännu färre än i dag skulle vilja berätta för domstolen vad de varit med om eller bevittnat.
Blickar vi över Atlanten visar sig ytterligare ett orosmoln: rättegångs-reality-tv.
Det finns en uppsjö av tv-program i genren. Mest känt är kanske Judge Judy som egentligen inte visar rättegångar utan skiljeförfaranden, ett sätt att lösa tvister utanför domstolen.
Men det finns serier där inspelat material i rättssalen går ut till tv-tittarna. Ett talande exempel på problemet med detta är programmet “Caught in Providence” som sedan några år tillbaka når en global publik via kanaler som Youtube.
Huvudpersonen, domare Frank Caprio, känner sig manad att på tv-seriens hemsida understryka vad syftet med hans rättegångar är: “I'm not here on the court to be an entertainer... my primary role is to do justice." Han är inte i första hand en underhållare, utan ska skipa rättvisa.
Att förtydligandet behöver göras säger allt.
I Sverige spelas förhör under huvudförhandlingar in som ett sätt att dokumentera vad som sägs. Sekretess hindrar de flesta utomstående från att se bilderna men ljudet kan alla ta del av. Ett exempel på hur detta plockas upp för att förmedlas till massorna är Rättegångspodden, som gör dokumentärer av ljudinspelningarna.
Inte dröja länge innan en driven producent såg sin chans
Om även bilderna skulle vara offentliga, eller om syftet med inspelningarna vore att göra tv-sändningar, hade det sannolikt inte dröjt länge innan en driven producent såg sin chans gå i bräschen för svensk domstolsreality.
En sådan form av underhållning kan säkert vara både intressant och sprida en rättvis bild av vad domstolarna ägnar sig åt. Men det går inte att komma ifrån att syftet delvis skulle vara att skapa just underhållning.
För egen del skulle jag ha vissa tvivel gällande drivkrafterna hos den domare som tilldelats mitt fall, om hen måste klargöra att rättegången främst handlar om rättskipning.
Draget till sin spets blir frågan om tv-sändning av rättegångar en fråga om att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet, vilket är en utmaning redan utan svenska versioner av Judge Judy och domare Caprio.