Natodebatten blottar alla mina S-trauman
När jag var 17 år fick jag en egen åsiktspolis
Finland säger ja till att gå med i Nato. Det meddelade landets president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin på torsdagsmorgonen.
Något annat var inte att vänta. Läget är som det är. Vi lever i en annan tid i dag än för ett halvår sedan.
Av samma anledning är det naturligt att Sveriges statsminister Magdalena Andersson inom kort gör detsamma som sin finska kollega.
Innan dess ska bara Socialdemokraterna säga ja.
Det kommer de att göra. Det vet alla som någon gång varit engagerade i socialdemokratin, på ett eller annat sätt.
Natodiskussionen är en skendebatt
Vi är många som bär våra trauman över socialdemokratisk åsiktshantering när man går emot partilinjen. Eller bara vill problematisera och diskutera partilinjen, för den delen.
Vare sig man som sosse är för eller emot ett Natomedlemskap - personligen är jag för och har varit det i många år - så är den interna Natodiskussionen inom socialdemokratin en enda uppvisning av skendebatt.
Medlemsmöten och särskilda zoom-möten för att "diskutera" saken i elfte timmen kan inte i något sammanhang klassas som en verklig dialog. De kommer inte att påverka det slutgiltiga beslutet.
Det kanske är nödvändigt i stora frågor när det är väldigt ont om tid. Men då måste man vara öppen med det. Det är man inte. Det är inte så partiet jobbar.
Istället tar S till sin vanliga taktik när det blir lite obekvämt. Den går ut på att föra en diskussion om att partiledningens förslag är bra. Har någon en annan åsikt kan den helst vara tyst, av lojalitet mot partiet.
Det är ju viktigt att man är enade utåt.
Panisk rädsla för olika åsikter
Fundera en sekund över varför det tog så lång tid innan någon socialdemokrat lyfte på Nato-locket. De första som försiktigt påpekade att det här med Nato kanske inte är så dåligt ändå, gick att räkna på ett par fingrar.
Strax därefter följde en lavin av sossar som ändrat sig. Men någon behövde vara den första.
Det kan straffa sig hårt om det landar fel.
Den här paniska rädslan för diskussion och debatt har alltid fascinerat mig.
Jag minns min första SSU-kongress som 17-åring och världen stod och föll med huruvida SSU skulle säga ja eller nej till EMU. Det gjorde den självklart inte. Men partilinjens falang inom ungdomsförbundet fick det onekligen att kännas så. Under två dygn fram till själva omröstningen fick plötsligt jag och min EMU-veliga kompis ett förkläde. En person som följde efter oss var vi än gick och hade koll på alla vi pratade med.
Det här var fruktansvärt komiskt tyckte vi. Men också skrämmande.
Vi lärde oss med största tydlighet att man kunde tycka rätt eller fel. Och att tycka fel fick konsekvenser.
Finns åsiktspoliserna kvar?
Min vän lämnade snart politiken, bränd av kongressen. Själv tryckte jag på "rätt" knapp med molande magont. Ett magont som med tiden utvecklade sig till en slags radar för när åsiktspoliseriet inom partiet är aktiverat.
Kanske har Socialdemokraterna mognat en aning sedan EMU-valrörelsen. Förhoppningsvis är ingen rädd för att öppet säga vad hen tycker om Nato. Världen har som sagt förändrats mycket på kort tid.
Men tendenserna finns där.
Det är nog fler än jag som ser sina tidiga S-trauman upprepas under Nato-debatten.