Dags att välja sida
I fredags skrev jag en text med tesen att barn inte bär på kollektiv skuld.
Bakgrunden var att Anders Behring Breivik i den pågående rättegången i praktiken pekade ut vänsterpartisten Ali Esbatis sex månader gamla bebis som ett hot mot europeisk kultur.
Jag fick mycket positiv respons. Men jag nåddes också av stark indignation – särskilt från liberaler och konservativa.
Framför allt var det ett stycke som många reagerade på:
”Häromveckan skrev Paulina Neuding en artikel i Jerusalem Post där en tes var att antisemitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna föder fler barn. Det är en tankemodell som vetter mot Europas mörka hörn, och i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis.”
Paulina Neuding är en av svensk borgerlighets mest profilerade skribenter. Hon är chefredaktör för liberala flaggskeppet Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet. Hon skriver frekvent om utvecklingen i Sverige i välrenommerade utländska tidningar.
När det gäller att beskriva utvecklingen i Malmö har Neuding en metod. Den går ut på att räkna antal pojk-bebisar med namnet Mohammed och dra slutsatser om framtida nivå på antisemitismen.
Hon gjorde det i mars 2009 i en artikel med rubriken ”Welcome to Ramallmö” i amerikanska magasinet Weekly Standard.
Nyligen hade hon uppdaterat sin statistik i en artikel i Jerusalem Post. ”2004 var det vanligaste namnet på nyfödda pojkar Mohammed, och bland 15-åringar är etniska svenskar nu i minoritet.”
Varför är detta viktigt?
Var och en som följer debatten kan se att Neudings tankemodell går igen i den främlingsfientliga retorik som nu förpestar Europa. Muslimer beskrivs som en grupp, bärande på värderingar och ideal som är oförenliga med västerländsk demokrati.
Detta är också en helt central tankemodell i Breiviks värld.
Man kan analysera Anders Behring Breivik på tre sätt.
Antingen anser man att han är en ensam galning.
Eller så ser man hans dåd som politiskt.
Slutligen finns det de som erkänner att Breivik har ett politiskt motiv, men att det är själva våldet som är kärnan i hans ideologi. Då är det legitimt att tycka att Breivik har rätt i sak om islamiseringen, så länge man tydligt tar avstånd från våld.
Men våldet är inte Breiviks utgångspunkt. Våldet är ett resultat av hans samhällsanalys.
I förra veckan skrev Paulina Neuding i Expressen att skälet till att hon använt sig av pojkbebisar som exempel var att ”vi för inte statistik över religionstillhörighet i Sverige, och jag såg föräldrars namnval som ett effektivt sätt att ge en bild av en demografisk förändring.”
Hon slår fast att det är den demografiska förändringen – att det flyttar många muslimer till Sverige och att de föder många barn – som är det stora problemet.
Nu är frågan: är detta en hållning och människosyn som svenska liberaler accepterar?
Svenska liberaler har ofta stått upp för den enskilda människans rätt till frihet när andra, konservativa och socialdemokrater, sviktat.
Som publicisten Torgny Segerstedt som tog avstånd från nazismen när det var som mest inopportunt.
Som Carl Bildt och Gunnar Hökmark i kampen för de baltiska folkens rätt till frihet.
I dessa dagar undrar jag ofta varför liberalerna – med några få undantag – överlåter försvaret av sina viktigaste värden åt vänstern.
Dagens Nyheters ledarsida, som borde vara den viktigaste liberala rösten i Sverige, upprörs över att jag ”smetar ner” meningsmotståndare. Inte över att en av landets tyngsta debattörer med beteckningen ”liberal” vid flera tillfällen utmålat muslimska bebisar som ett hot.
Med insikten att Breiviks dåd är politiskt följer också ett ansvar.
Ni behövs nu, liberaler.