”Han var den roligaste och klokaste”
Hasse Alfredson var en svensk klassiker.
Han var den roligaste och den klokaste, ett mångsidigt geni. Framgångsrik författare och filmare, suverän scenartist och duktig kompositör.
Teckna kunde han också. Skansenchef och kokboksförfattare. Han inte bara gjorde allt. Han var dessutom bra på det.
Mest känd blev Hasse Alfredson för allt han gjorde tillsammans med Tage Danielsson, men Hasse hann med en del redan innan han träffade Tage. Han skrev ett av de mest kända studentspexen, Djingis Khan i Lund 1954 med den härjande texten till Gärdebylåten.
Har sjungits av studenter i många generationer.
Och han skrev åt och med Povel Ramel, som han också uppträdde med i Knäpp upp-revyer innan Hasse och Tage öppnade eget med Svenska Ord.
Sketchen om guben i låddan, i tågkupén med Martin Ljung, är en av de tidlösa.
Han återförenades med Povel Ramel på scen när de gjorde ”Tingel tangel” tillsammans 1989. En show på Tyrol på Gröna Lund, nyskapande och påhittig. Hela kvällen hade de planerat. Från hyss i garderoben till ljud på toaletten, de skapade menyn och naturligtvis underhållningen som pågick av och till hela aftonen.
Ännu en stilbildare från två mycket uppslagsrika människor.
Hasse Alfredson snålade aldrig med idéer. Han visste att den som slösade med uppslag öppnade sinnena för ännu fler.
Han och Tage Danielsson träffades på Sveriges radio och deras första samarbete var ”Skillingspelen” 1956. Men det var med revyerna de blev folkkära. Från ”Gula hund” 1962 gjorde de många älskade föreställningar. Sketcher och sånger som folk lärde sig utantill och upprepade. Ögonblick av lycka när de sändes i radio eller vid sällsynta tillfällen visades tv.
- Spik i foten! Spik i foten!!!
Säg det och många, många människor minns en hel sketch om gubbar som fikar.
I ”Gröna hund” 1963 föddes Valfrid Lindeman, en ständigt färsk och föränderlig figur som Hasse Alfredson improviserade fram efter en rubrik i någon av dagens tidningar. Till senare revyer fick Valfrid söner och döttrar. Mästerliga ”Malte, Valfrid Lindemans son” släpptes på LP-skiva 1964 och det kom flera Lindemän genom åren. Hundratals. Med många yrken och gott om infall som fortfarande roar.
Jag såg honom fantisera fram en Lindeman i lunchrevyn ”Under dubbelgöken” på Berns. Innan dess skrattade jag åt den fantastiska ”Glaset i örat” på samma spelplats 1973. I december det året köpte jag biljett till en stödgala i Gamla riksdagshuset. Hasse och Tage och Örat-gänget gjorde en udda sketch och några andra nummer till förmån för Jan Guillou och Peter Bratt som fängslats för sina avslöjande reportage om spionorganisationen I.B.
”Svea Hund på Göta Lejon” och ”Fröken Fleggmans mustasch” var oförglömliga scenupplevelser av Hasse Alfredson och de andras komiska genialitet. Med stort utrymme för stundens infall. Han och Gösta Ekman spelade politiker som gaggade om grodor... fantastiskt.
1996 spelade Hasse Alfredson vemodiga farsen ”Solskenspojkarna” mot Gunnar Hellström, om ett tidigare komiskt radarpar som blivit bittra fiender men ska återförenas.
Hasse Alfredson var också en av upphovsmännen till succén ”Mosebacke monarki”, först som radioprogram och sedan som mycket underhållande tv-serie. Pyttelandet Mosebacke var en skrattspegel av Sverige.
Han skrev även den mycket roliga ”Gentlemannens årsbok - kalender från Mosebacke monarki” tillsammans med Carl-Uno Sjöblom.
Ingmar Bergman var chef på Dramaten och bjöd in Hasse och Tage att spela revy där. Det blev ”Å, vilken härlig fred” som hade premiär 1966.
Som filmare gjorde de också avtryck, både tillsammans och var för sig. ”Att angöra en brygga” och ”Äppelkriget” är två av de roligaste komedier som gjorts i Sverige. ”Picassos äventyr” en originell skröna. Hasse och Tage dök också upp i Astrid Lindgrens Saltkråkan, som inte alltför elaka bovar.
När Hasse Alfredson var etablerad som komiker visade han sig även vara en briljant allvarlig skådespelare. Ingmar Bergman gav honom en roll i ”Skammen” 1968, och han imponerade i huvudrollen som den tråkige byråkraten Siljeberg i ”Grisjakten”. Han spelade också den upproriske Jonas Petter i ”Utvandrarna”.
En svensk klassiker. Hasse Alfredson var med i många sådana. En av de sista rollerna blev som mördande säkerhetsman i ”Luftslottet som sprängdes”.
De senaste åren slutade han arbeta. Han gjorde ett bejublat framträdande på Guldbaggegalan 2013 när han fick hederspris och höll ett mycket roligt tacktal. Annars hade han hälsoproblem under flera år.
Hans filmdebut som skådespelare var i en liten roll som redaktör i ”Ett svårskött pastorat” 1958.
Filmregissör blev han också under pauserna från Tage. Hasse Alfredson debuterade som regissör med TV-serien ”Kvartetten som sprängdes” 1972. Han skrev manus efter Birger Sjöbergs bok som han länge tyckt om.
Han skrev en stor roman, ”En ond man”, och förvandlade själv den till en av 1900-talets bästa svenska långfilmer, ”Den enfaldige mördaren”. En stark och allvarlig berättelse som visade hans samhällsengagemang. Hasse Alfredson spelade själv den onde rike mannen mot Stellan Skarsgårds titelroll.
Han skrev kritiska artiklar mot SJ redan 1973 och drev en kampanj för att sänka priserna på krogen. Föregångare även där.
Det politiska intresset fanns där hela tiden. Ibland tog det sig formen av sketcher, ibland mer allvarliga inlägg. Både Hasse och Tage hade tidigt ett engagemang för Amnesty internaitonal och bildade en egen grupp.
När Hasse Alfredsons barn var små på 1960-talet skrev han sånger till en barnskiva, fortfarande en av de bästa och mest älskade som gjorts. Den blommiga falukorven är bara ett av hans uttryck som stannat hos oss. Styrman Karlsson med foten i pottan och lille Knut som skrattar ut så fort någon säger kiss och bajs.
Han hade humor för alla åldrar.
Hasse Alfredson spelade Offenbachs operett ”La perichole” i Stockholm 1977 och översatte och satte upp Gilbert & Sullivans ”HMS Pinafore” på Oscars 1980. Så tidigt som 1959 skrev han sångtexter till Alice Babs-filmen ”Det svänger på slottet” och hösten 1998 spelades hans översättning av ”Guys and dolls” med Björn Skifs och Helena Bergström.
Redan 1965 valdes Hasse Alfredson i Aftonbladet till Sveriges roligaste människa.
Han var nog också en av de mest oroliga. En rastlös själ som ständigt kom på nya upptåg och infall.
Länge trodde han att han skulle dö i 40-årsåldern, både hans pappa och hans farfar hade gjort det. Som om hans ständiga kreativitet gällde att hinna med så mycket som möjligt.
Tusenkonstnär är ett ord som passar.
Renässansmänniska ett annat.
Universalgeni ett tredje.
Konst och måleri? Han gjorde scenografin till Tage Danielssons musikal ”Animalen” 1979. Till världsutställningen i Sevilla 1992 planerade han den svenska paviljongen.
Med Stig Claesson skrev han en rolig reseskildring om Shetland, ”Varför stirrar ni på mina fötter”, och när han drog sig tillbaka från filmandet blev han chef för Skansen i Stockholm. Och införde förstås flera lyft på den anrika institutionen.
Han skrev roliga deckare. Limerickar.
Gärna lite plumpa, det hör till den genren. Tage Danielsson och han verkade ha samma spännvid mellan det elegant formulerade och det bondkomiskt kärva. Humor för hela kroppen; hjärtat, hjärnan, underlivet.
Det är ingen idé att ens försöka jämföra honom med någon. Det fanns ingen människa som Hans Folke Alfredson.
Det hånfulla mottagandet av filmen ”Vargens tid” 1988 sårade honom djupt och han slutade som långfilmsregissör. Han gjorde en kortfilm i Göteborgs filmfestivals stafettserie, ”Älvakungen dyker upp”, och fortsatte sin framgångsrika bana som skådespelare. Bland annat i ”Den goda viljan” och ”Jerusalem”.
Mat var en av hans passioner, och redan på 1960-talet gick han med i gastronomiska akademien. Tillsammans med Povel Ramel arbetade han för att förbättra svensk matkultur, och paret gav ut sin roliga Palsternacka 1987. Han engagerade sig i kroglivet och tyckte myndigheterna borde göra det lättare och roligare för folk att gå på krogen.
Skansens restauranger fick en rejäl upplyftning under hans tid som chef. Han gav också ut en receptbok, ”Var dag en fest”. Recept för varje datum året runt, med kul kommentarer till.
Krogshower förstås. Tillsammans med Peter Dalle och Tina Ahlin gjorde han en liten show på restaurang Prinsen i Stockholm 1999, ”Prins Korv under taket”. Den spelades även i Globen. Hasse Alfredson och Peter Dalle samarbetade även i pjäsen ”Å ena sidan.. å andra sidan”, föreställning 2001 på Dramaten som blandade komik och tragik.
Så mycket han gjorde.
Det är lätt att ta till för stora ord och överdrifter när någon dör. Det går inte när det gäller Hasse Alfredson, det finns inte ord stora nog.
När Roy och Roger skulle få en pappa i långfilmen ”Macken” spelade han den rollen. Han var inte bara pappa åt de komiska figurerna. Han var pappa åt flera generationer svenska skratt.
Hasse Alfredson är borta. Nu känner tusenden hjärtan: ”Åh, vad jag haft roligt med dig”.