Fjellborg: De 20 bästa serierna på HBO
Den amerikanska kabelkanalen HBO firar 50 år som internationell leverantör av banbrytande, förträffliga tv-serier.
Aftonbladets Karolina Fjellborg listar 20 av de allra bästa, i kronologisk ordning.
Oz (1997-2003)
HBO:s tidigaste höjdare, som ”Tales from the crypt” (1989) och ”The Larry Sanders show” (1992), är i dag svåra att hitta. Därför blir det första nedslaget i Tom Fontanas både råa och filosofiska serie om fångar och personal på högsäkerhetsfängelset Oswald State Correctional Facilitys experimentella avdelning Emerald City. ”Oz” både chockade och kritiserade, och var långt före sin tid i flera avseenden.
Sex and the city (1998-2004)
Nästan ett kvarts sekel senare – efter två långfilmer, förändrade attityder kring feminism, representation och konsumtion, och en ängslig uppföljare i form av ”And just like that” – har ”Sex and the citys” arv fått en del törnar. Men vi som minns serien från dess storhetstid, har alltid kvar en cosmopolitan-formad plats i hjärtat för New York-kvartetten Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte.
The Sopranos (1999-2007)
Alltid i topp på listorna över tidernas bästa tv-serier. David Chases maffiadrama, med James Gandolfini som en gangsterboss på gränsen till nervsammanbrott, förändrade synen på vad en tv-serie kunde vara, och banade vägen för generation antihjälte. Utan Tony Soprano, ingen Walter White, ingen Don Draper.
Band of brothers (2001)
Steven Spielberg och Tom Hanks skildrade andra världskrigets fasor i den här berättelsen om fallskärmsjägarna i E-kompaniet. Och att det var den dyraste miniserie som dittills gjorts syntes i varenda ruta. 2010 kom följeslagarserien ”The Pacific”, och på gång är nu ”Masters of the air” (som dock har hamnat hos Apple TV+).
Six feet under (2001-2005)
Innan Alan Ball gjorde en stjärna av Alexander Skarsgård med vampyrskrönan ”True blood”, gav han oss det här mästerstycket om familjen Fischer och deras begravningsbyrå. En originell och intelligent kombination av dysfunktionellt familjedrama och ett djupt nystande i döden, med en av de bästa finalerna i tv-historien.
The wire (2002-2008)
David Simon har ett cv utöver det vanliga, men hans magnus opus är, och lär förbi, den komplexa, deprimerande och storartat ambitiösa Baltimore-skildringen ”The wire”. Om ett hopplöst, redan förlorat krig mot knarket, avgrundsdjupa klyftor och ett samhälle i fritt fall, med exceptionella karaktärer.
Deadwood (2004-2006)
En sjuhelsikes, oerhört välresearchad västernserie av David Milch, om Deadwoods utveckling från lerigt läger till stad. Med en unik, svordomsdrypande dialog och en oförglömlig insats av Ian McShane som hallicken och entreprenören Al Swearengen. Lades abrupt ner efter tre säsonger, men fick 2019 ett rimligt avslut med ”Deadwood: the movie”.
Flight of the Conchords (2007-2009)
Annorlunda, oemotståndlig och kultig humor av och med Jemaine Clement och Bret McKenzie, som spelar fiktiva varianter av sig själva. Om två nyzeeländare som försöker lyckas som folkduo i New York – och då och då brister ut i sånger med absurda texter.
Boardwalk empire (2010-2014)
Atlantic City under förbudstiden, med Steve Buscemi som Nucky Thompson – korrupt politiker och gangster i ett. ”Boardwalk empire”, av ”Sopranos”-veteranen Terence Winter, var våldsam och oändligt tjusig tv (och fick snart sin brittiska motsvarighet i BBC:s ”Peaky Blinders”).
Game of thrones (2011-2019)
Att såga avslutningen blev visserligen en folksport, men David Benioffs och DB Weiss fläskiga, hänsynslösa fantasy efter George RR Martins böcker var under lejonparten av sin livslängd vidunderlig tv, vars like vi aldrig tidigare sett. Nu har prequelserien ”House of the dragon” plockat upp stafettpinnen.
Enlightened (2011-2013)
Innan Laura Dern vann en Emmy för sin roll i stjärnspäckade ”Big little lies”, och innan Mike White gjorde dundersuccé med ”The White Lotus”, skapade de två den här empatiska, i retrospektiv underskattade dramakomedin. Om en kvinna som får ett sammanbrott, lägger in sig på ett holistiskt rehabiliteringscenter, och återvänder som en (åtminstone delvis) ny människa.
Girls (2012-2017)
I dag finns en uppsjö av ”komplicerade” kvinnliga rollfigurer. Men så har det inte alltid varit, och när Lena Dunhams serie om den självcentrerade vuxenfjortisen Hannah Horvath och hennes lika besvärliga väninnor hade premiär, som en ny generations ”Sex and the city”, landade den som en verkligt frisk fläkt. Och framför allt var den fruktansvärt rolig, på ett alltid obekvämt sätt.
Veep (2012-2019)
Armando Iannuccis politiska satir med det komiska geniet Julia Louis-Dreyfus som den hopplösa vicepresidenten, sedermera presidenten, Selina Meyer, tryckte plattan i mattan direkt och lättade sedan aldrig på gasen. En av alla tiders roligaste och mest välskrivna komediserier, som dessutom förutsåg utvecklingen i amerikansk politik med nästan kuslig precision.
True detective (2014-)
Matthew McConaughey och Woody Harrelson bildade en magnetisk snutduo, i en kvasifilosofisk, nattsvart och oerhört atmosfärrik nedstigning i Louisianas träskmarker, som var så maffig att den visade sig bli nästan omöjlig att följa upp. Snart görs ändå ett nytt försök, med en fjärde säsong frontad av Jodie Foster.
Silicon Valley (2014-2019)
En programmerare (Thomas Middleditch) grundar ett startupbolag, och möter allsköns kufar och prövningar i Silicon Valley, i den här perfekta driften med techindustrin. En skattkista av humor, som aldrig vann en Emmy för bästa komediserie, trots att den var nominerad fem år på raken.
The night of (2016)
Riz Ahmed spelar en pakistansk-amerikansk student som blir anklagad för mord i den här förhäxande, minutiöst välgjorda miniserien, som är både en sorgsen skildring av ett trasigt rättssystem, en spännande kriminalgåta och en stark fängelseskildring. Bygger på den första säsongen av brittiska ”Criminal justice”, men trumfar originalet.
Succession (2018-)
Jesse Armstrongs tragikomiska serie om den machiavelliska maktkampen i den snuskigt rika och självförstörande mediafamiljen Roy håller toppkvalitet på precis alla plan, och har redan uppnått modern klassiker-status. Nästa år kommer säsong fyra, som delvis utspelar sig i Norge.
My brilliant friend (2018-)
Elena Ferrantes Neapelkvartett, om komplicerad vänskap, rivalitet och kvinnors lott i livet, mot bakgrund av klassfrågor, sociala förändringar och politisk turbulens, blev briljant och sällsynt stilsäker tv i händerna på Saverio Costanzo. Att serien inte har blivit mer uppmärksammad är ett mysterium.
Chernobyl (2019)
Craig Mazin skrev, och Johan Renck regisserade, ett mästerligt historiskt skräckdrama i fem akter om Tjernobylkatastrofen 1986, och om den mörkläggning och det ruttna system som gjorde en fasansfull situation ännu värre. (Den som tittade noga såg också en varning för framtiden, kring vad som kan hända om politikerna inte börjar lyssna mer på vetenskapsmännen i klimatfrågan.)
I may destroy you (2020)
En modig, modern och särpräglad miniserie, av och med ghanansk-brittiska Michaela Coel. Tunga, snåriga teman som våldtäkt, samtycke och sexuella gråzoner avhandlas med fascinerande fingerspitzengefühl; ömsom skakande, ömsom humoristiskt.
Samtliga serier finns att streama på HBO Max.