Carola var makten folket ville störta
Melodifestivalen är ingen lek.
Den är en årlig termometer på hur landet ligger.
I år är det revolution på gång.
Vi har själva låtarna, förstås, och de apolitiska artisterna – i år lär Charlotte Perrelli vinna även om det är en extrem Sanna Nielsen-våg nu – men också ett starkt klassfärgat startfält.
Och det är tydligt vilka folk föredrar.
Det är Vi mot Dom i år.
Det är missnöjesröstning.
BWO är till exempel ett högerband – trots att Alexander Bard egentligen är socialdemokrat – men det pareras med en apolitisk barnfavorit (Martin Rolinski) på sång, så det gick rätt bra ändå.
På den andra kanten hittar vi Frida Muranius, vars socialgrupp 3-calypso drog som en raket till Globen. En outsider i storblommigt med misärbakgrund älskas av svenska folket 2008. Identifikation, klasskänsla och jakt på värme.
Nordman hade det initialt bökigare eftersom låten var så vansinnigt dålig, men när kampen stod mot etablissemangets galjonsfigur Carola brann deras Sverigedemokratiska grottrock som tusen eldar.
Politiken var viktigare än musiken.
Nordman är de utstötta, de trasiga, de fattiga.
Nordman är Vi medan Carola är Dom. Carola är Stockholm. Carola är medierna, recensenterna, framgången, högern, rikedomen.
Carola är makten, hon är allt annat än janteskitens folkhem.
Carola till och med fikar i Markus Larssons barndomskök. Ett tilltag som jag älskar, men som vänder sig i magen på miljoner svenskar som bara bryr sig om musik en månad om året.
Trots alla sågningar blev Carola sönderkramad av medierna. Således kunde det bara sluta som det gjorde. Kändisar utan en direkt självförbrännande ödmjukhet avskys av svenskarna nästa lika hett som medjamsande medier. Och Håkan Hemlin var noga med att vänta tills efter segern innan han tog tillbaka de dumheter han eldade under Carola-hatet med.
Carola klarar sig förstås, och det är på det stora hela inte speciellt synd om henne.
Det är synd om svenskarna.
Det är vad de säger.
Svenskarna har missnöjesröstat i Melodifestivalen i år och när så sker, är det ett allvarligt symptom på att något är väldigt snett.
Men vad?
Jag erkänner: jag är etablissemang i Stockholm, jag vet inte varför Sverige mår dåligt. Enligt statistik och konjunkturkurvor ska vi må bra men jag kanske läser dem fel.
Kanske är det många som lever väldigt gott, och resten upplever sig pissade på. Och då pissar man tillbaka. Det är enkelt. Det är Karl Marx analys om reaktion och motreaktion, och det är illa om vi är där.
Varken Christer Björkman eller Fredrik Reinfeldt är männen att lösa det.
Det är ditt och mitt ansvar att komma ihåg att inte hata Carola eller någon annan människa.
Vilken idiot som helst kan bränna ner ett hus.
Men vilken idiot som helst kan faktiskt bygga ett också.