Konstigast av allt var att inte ha någon tv hemma
Den utan tv kände sig lätt utanför på 80-talet. Hur är det för den som inte har tillgång till kabel-tv och streamingtjänster i dag?
När jag gick i mellanstadiet började en ny kille i vår lilla byskola. Det tisslades och tasslades direkt. Hans föräldrar var hippies, sas det. Han hade hemklippt hår och kläder utan varken tryck eller märken. Men konstigast av allt: han hade ingen tv hemma.
Tv var det alla pratade om på rasterna. Och den stora snackisen just då var, ähum, ”Lilla huset på prärien”.
Den nya killen lånade alla böckerna om familjen Ingalls på biblioteket och sträckläste dem så att han inte skulle känna sig utanför. Men det hjälpte inte. Även om han fick koll på karaktärerna så höll sig tv-serien inte till böckerna. Manusförfattarna hade byggt ut Laura Ingalls Wilders historier och så var nya killen inte med i snacket ändå.
Det är jobbigt att känna sig utanför. Och jag undrar om alla kanaler och streamingtjänster kan få barn att känna samma sak i dag. Om familjen inte har råd med tv- licens, kabel-tv, Netflix, HBO Nordic, Viaplay och så vidare – eller kanske ens en dator eller tv – är det svårt att följa med i snacket.
Kanske sitter en massa fjärdeklassare framför en skoldator i detta nu för att febrilt läsa in sig på en serie för att få vara med i gemenskapen.
Eller så har det enorma utbudet gjort att dagens barn inte är så enkelspåriga som vi var i vår by på 80-talet. Förhoppningsvis pågår en massa olika samtal på skolgården och i korridorerna i stället. Ett Youtubeklipp där, ett tv-spel här, och kanske till och med en och annan biblioteksbok. Och kanske döms inte längre den med hemklippt hår och kläder utan märken. Hoppas jag.