Vilken snubbfest i ”Mästarnas mästare” – hurra för oss killar!
Kristoffer Bergström om SVT:s miss
Det går att vara frustrerad, men jag väljer glädjen.
Vilka härliga snubbfester vi serveras!
Hurra för oss killar!
Den gubben gick inte, Micke Leijnegard.
Inför andra grenen försökte programledaren påvisa att balans rådde eftersom kvinnor generellt har presterat bättre än män i Gripkraft. Förvisso är det sant att Jonna Adlerteg och Evy Palm tidigare har hängt längst, men det har också Ingemar Stenmark. Och oavsett vilket suddar inte ut det faktum att årets mästarsäsong haft problem med kalibreringen mellan könen.
Direkt från start stått klart att pallen tillhör Sebastian Larsson, Joel Lundqvist och Jimmy Samuelsson
Jag räknar till tre grenar som hittills varit ojämnt viktade till killarnas fördel. Och det rör sig inte om tiondelar hit och dit, utan tävlingar där det direkt från start stått klart att pallen tillhör Sebastian Larsson, Joel Lundqvist och Jimmy Samuelsson.
Först kom Beepidioten, där herrhindret i mitten var en aning högre men sträckan lika lång. Sedan Flaggfältet där startpallarna stod för tätt, så att också Tony Rickardsson kutade förbi alla damer. Och så kvällens vatteneliminering som var plågsamt förutsägbar. Anjas, Johannas och Emmas lilla försprång hade behövt vara dubbelt så långt, för nu var det uppätet redan vid vattenbrynet.
Vi är helt chanslösa
Så en efter en rök de i väntan på det avgörande gosspartyt.
– Vi är helt chanslösa. Det går inte att jämföra. Grabbarna är helt överlägsna, sa Emma Johansson efter sin sorti.
För en stolt skäggbärare som jag är det läckert att mina könskamrater skördar framgång. Men för produktionen är det genant att det slarvas så. Testkör de inte banorna först? Ser de inte vartåt det barkar? När ett konditionsmonster som Cykel-Emma inte har skuggan av en chans mot en brottare så inser de väl att något gått snett?
Förunderligt att de gjort tre så tydliga missar så nära inpå varandra
Jag hör invändningarna. Om hela programmet hade problem med jämställdheten skulle inte Davidsson och Pärson ha kunnat toppa tabellen emellanåt. Men jag är inte kritisk mot ”Mästarnas mästare” i sig, utan full av beundran över att produktionen nästan hela tiden får fram jämna duster, trots stora skillnader i åldrar och muskelmängd.
Därför är det förunderligt att de gjort tre så tydliga missar så nära inpå varandra. För det är tabbar, det är rätt ord. Snedvridningen kan inte förklaras med vilka sporter deltagarna tidigare ägnat sig åt. Du hade kunnat flyga ner Kosovare Asllani (fotboll), Jonna Malmgren (brottning) och Jenni Asserholt (hockey) och ändå fått samma resultat.
– Vi är helt chanslösa. Det går inte att jämföra. Grabbarna är helt överlägsna, hade trion sagt efter Flaggfältet eller Vattenelimineringen.
Tänk att jag hade glömt bort att jag älskar Anja Pärson
Med det sagt var Anja Pärsons minnesfilm den bästa för året. Få svenskar på hennes nivå kan sätta ord på hur komplex toppidrotten är. Det må kännas som yxhugg i knäet inför OS 2006, men hade hon formulerat det utåt vore allt förlorat. Då hade hon gett sig själv en utväg, ett försvarstal.
I stället led hon i det tysta. Gjorde allt i sin makt för att återhämta sig. Och vann OS-guld.
Hur känns det? frågade Leijnegard inför kvalet i kväll.
– För jävligt, sa Anja.
Tänk att jag hade glömt bort att jag älskar henne. Tänk att jag nyss hejade på någon annan den här säsongen. Så korkad man är ibland.