Mabel bjuder på några av sommarens vackraste ord
Några av sommarens vackraste ord har just runnit ur min högtalare.
Artisten Mabel har tröttnat på att folk i all välmening säger att de inte noterar hennes hudfärg.
– Jag vill att du ska se min färg. Jag vill att du ska se mig och allt jag är.
Framförandet på Brit Awards 2020 har uppåt tio miljoner visningar på Youtube. Den översta kommentaren lyder ”jag tror ALDRIG att jag sett ett liveuppträdande av NÅGON artist där artisten ler så genuint lyckligt hela tiden”.
Jag förstår @gwenjahns4626, för Mabel skiner när hon sjunger ”Don’t call me up”. Hon är närvarande och utomjordisk, bräcklig och stark. 24-åringen rör sig rytmiskt på en scen belamrad av gula bakelittelefoner och blå- och rosaklädda dansare. Strax ska svenskbrittiskan koras till årets kvinnliga artist i Storbritannien.
Just där börjar sommarpratet. Men inte i glädje, utan i prestationsångest, kräkningar, panikattacker och en nära förestående kollaps. I det gråa moln som svept in över hennes liv.
Ett par veckor senare nödgades Mabel avbryta sin turné efter att Boris Johnson meddelat sitt folk att stanna hemma under pandemin. Sångerskan flyttade hem till föräldrarna och blickade bakåt, inåt, framåt. Vad i hela friden höll hon på med?
Visst är det samtidens vanligaste historia vi hör, den om den deprimerade artisten som tröttnar på skivbolagsnissarnas likriktning och bryter sig loss, men den går att berätta bättre eller sämre. Mabel gör det med den äran.
Det finns egentligen inte mycket till slutkläm, tre år efter pausen har hon inte återtagit sin forna status i England, men inombords är allt annorlunda. Hon skriver en annan sorts musik, hon sminkar och stajlar sig på andra vis och gömmer inte för en sekund sitt svenska, brittiska och västafrikanska ursprung.
Det kommande albumet är hennes överlägset bästa, menar hon, och helt fritt från låtar hon egentligen inte gillar.
Och nog är det skrytsamt och självsäkert. Men det är fint att höra att en människa som tycks ha mått så risigt nu är på en bättre plats. Jag kan ha fel, men det låter som att hon under inspelningen ler så genuint lyckligt hela tiden.