Våldsamt och häftigt i ”Mad Max”-comebacken

Jan-Olov Andersson

Så många får nya Mad Max: Fury Road

Några har väntat och längtat i 30 år.

Nu är ”rebooten” av ”Mad Max” här.

Det bjuds på filmhistoriens kanske längsta, häftigaste, mest fantasifulla och våldsamma biljakt. Men inte mycket till intrig. Och Tom Hardy saknar Mel Gibsons glimt i ögonen.

Filmen har världspremiär, utom tävlan, på Cannes-festivalen på torsdag morgon. Senare på dagen kan den ses i hela världen, inklusive Sverige.

Några förkunskaper i form av att ha sett de tre tidigare filmerna behövs absolut inte.

Annars är vi förstås en del lite äldre som var med då och tycker Mad Max-konceptet är ett av filmvärldens coolaste i den här genren.

”Mad Max” (1979) var en lite skitig B-action från Australien om en polis som tog av sig uniformen och hämnades på de vägpirater som hade haft ihjäl hans fru och barn. Blev Mel Gibsons genombrott.

Uppföljaren ”The road warrior” (1981) är seriens mästerverk. Utspelas efter apokalypsen, den mest åtråvärda varan är bensin och Mad Max hjälper några hederliga människor att frakta bensin i en tankbil, jagade av hundratals banditer som ser ut som en korsning av Hells Angels, punkrockare, samurajer, kamikazepiloter, gatugäng och Gud vet vad. Biljaktsscenerna har i åratal varit oöverträffade och George Millers universum blev stilbildande för både modet på riktigt och massor av kommande (mycket sämre) filmer. ”Mad Max bortom Thunderdome” (1985) var mer av samma sak, plus Tina Turner i tokrolig roll.

”Mad Max: Fury Road” liksom börjar pang-på-rödbetan i samma dystopiska framtid där ”Mad Max bortom Thunderdome” slutade 1985. Max Rockatansky (Tom Hardy) är en desillusionerad ensamvarg som åker runt i det öde landskapet och då och då trampar ihjäl en ödla för att få lite föda.

Han hamnar som fånge hos Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne) som styr och ställer som han vill, för att det är han som har makten över det alla vill ha; vatten.

Han är ful som stryk, missbildad på något märkligt sätt, men har skaffat sig ett gäng snygga sexslavar (spelade av bland annat Rosie Huntington-Whiteley och Zoë Kravitz), som han framför allt vill ska säkerställa återväxten i hans släkt. En av dem är nu höggravid.

En av hans pålitligaste krigare är Furiosa (Charlize Theron). Rakad skalle och enarmad, men en tuffing av sällan skådat slag. Ger nästan Sigourney Weaver i ”Aliens”-filmerna en match om vem som är coolaste kvinnliga actionhjälten.

När Immortan Joe tror att Furiosa ska genomföra en vanlig transport av vatten, att byta mot bensin och ammunition, sätter hon sin hemliga och feministiska plan i verket. Hon ska fly med sexslavarna till en annan plats på andra sidan saltöknen. Till ett paradis, så som hon minns det från barndomen. Mad Max blir genom diverse turer hennes vapendragare längs resan.

Sedan är resten av filmen en enda lång biljakt. Mycket fantasifullt och häftigt iscensatt. George Miller var läkare innan han blev filmregissör, man skulle snarare kunna tro att han var en mycket avancerad uppfinnare av bilar, andra märkliga fordon och mekaniska prylar som kan ta livet av folk.

Filmen är mycket våldsam. ”På riktigt”, med stuntmän och sådant, här finns nästan inga datoranimerade effekter.

Här finns scener som man fullkomligt häpnar över. Men även det blir monotont i längden. Och pauserna mellan biljakterna, där huvudpersonerna reflekterar över tillvaron, ibland i någon slags Feminist Light-version, blir mest floskelfyllda replikskiften.

Intrigen är tunnare än det mesta Luc Besson hittar på till de filmer han inte ens orkar regissera själv.

Märkligt nog finns det i denna värld hur mycket bensin som helst till alla fantasifulla farkoster. Och mitt i all fattigdom har alla ändå tid att sminka och klä sig om de skulle på punkmaskerad.

Tja, sådant ska man kanske inte fundera över.

Tom Hardy fungerar utmärkt i huvudrollen, men Mel Gibson var snäppet vassare, hade mer av glimten i ögat.

Han hamnar ändå lite i skymundan av Charlize Theron, som här gör sin maffigaste roll sedan den Oscarsvinnande som prostituerad och seriemördare i ”Monster” (2003).

Svårt att sätta betyg. Som actionfilm är det stundtals . Som historia inte mer än .

Allt är ju en smak- och kanske humörsak också.

”Fast & furious 7” är jättekorkad, men jag roades ändå.

”Avengers: Age of Ultron” gör dundersuccé, jag kan delvis förstå varför, men jag blev mest uttråkad av alla superhjältar och deras märkliga krafter.

Många kommer kanske att tycka detta är sommarens häftigaste action. Jag ville verkligen göra det, men ”Mad Max: Fury Road” lever inte upp till förväntningarna mer än i enskilda scener.

Det här är trilogin

1 ”Mad Max” (1979)
Första filmen utspelas i en nära dyster framtid där oljan är på väg att ta slut. Våldsamma gäng härjar på vägarna – en av poliserna, Max Rocka­tansky, får personliga skäl att slå tillbaka.
Mel Gibsons genombrott. Frisyr: Relativt kortklippt.
Huvudskurkens öknamn: The Toecutter (tå­kaparen).
2­ ”Mad Max 2” (1981)
Den civilisation som ändå fanns kvar i ­ettan är på väg att försvinna. Max har blivit en landsvägens riddare som kör omkring i en vråltrimmad svart bil och har ett avsågat hagelgevär och en hund som sällskap. Han blir ­indragen i en strid om ett oljeraffinaderi.
Gibsons frisyr: Något mer vildvuxen, men fortfarande under kontroll.
Huvudskurkens namn: Humungus (spelas av svenske Kjell Nilsson).
3 ”Mad Max bortom ­Thunderdome” (1985)
I tredje filmen har 15 år gått och det är full dystopi. Inga regler gäller längre, varken i eller ­utanför det ­vilda samhället Bartertown som styrs av den hänsynslösa Auntie ­Entity (Tina ­Turner). Max blir del av en revolt mot henne.
Turner fick en stor hit med ”We don’t need another hero”.
Gibsons frisyr: Fullt utblommat, fönat 80-talshår.
Skurknamn: Master Blaster – som egentligen är två figurer som samarbetar. ­Master är en dvärg, Blaster en förståndshandikappad jätte.