Grönt monster i ny förpackning

Jens Peterson

The incredible hulk har intrig som en folksaga

Här går det undan. Full fart redan under förtexterna och innan filmen börjar har vi snabbt fått se hur forskaren Bruce Banner experimenterade på sig själv, hur han blev ett grönt monster, hur flickvännen Betty skadades och hur miltären förgäves jagat honom sedan dess för att använda hans kraft och bygga supersoldater.

Puh. Man blir anfådd direkt. Rätt tänkt för ett serietidningsäventyr på bio.

Kameran zoomar in på en kåkstad i Brasilien. Där gömmer sig Bruce Banner medan han försöker undvika att bli arg. På datorn söker han forskare som kan hjälpa honom hitta ett botemedel.

De onda amerikanska militärerna är honom på spåren och det blir snart jakt.

”The incredible Hulk” har, precis som James Bond och Indiana Jones, tittat på Bourne-filmerna som gett mer spring i benen åt actiongenren.

Så länge ”The incredible hulk” håller sig på mänsklig nivå är den tät och bra. Många sevärda skådespelare: Edward Norton som doktor Banner, Liv Tyler som flickvännen, Tim Roth som en envis elitsoldat som vill dopa sig för att strida bättre. William Hurt är generalen som ständigt skickar iväg nya trupper för att fånga Banner/Hulken.

Efter en halvtimme dyker den gröne jätten upp, mest som något hårtslående i skuggorna, men sedan får vi se specialeffekten i dagsljus. Det är hyfsat gjort, och inte lika larvigt som den digitala studsande gröna gubben i Ang Lees Hulk-film. Efter ett tag blir det lite tjatigt att titta på den oövervinnerlige jätten. Att se två specialeffekter slåss blir snabbt tålamodsprövande. Liknar ”Iron man”, som den här filmen har mycket gemensamt med.

Hulken har i grunden en intrig som en gammal folksaga. Om att kontrollera ilskan inom sig, om Skönheten och Odjuret. Tidlös vishet, nyklädd i bullrande förpackning.