Mörkret lurar i bästa filmen om midsommar
Dansen, glädjen, ruset och ångesten – här finns allt
KRÖNIKA. Ett år försökte jag ignorera midsommar.
Jag har sällan har känt mig så ensam.
Dessutom drog jag ner en bra film i misären.
Det var min första sommar i Stockholm, för många år sedan. Jag jobbade natt på Aftonbladet, på den tiden när inget var större än papperstidningen.
Jag skulle vara skiftledig på midsommarhelgen, men hade inga planer. Det fanns ingen bekantskapskrets att luta mig mot i stan och jag hade inte gjort upp planer om att hälsa på kompisar eller föräldrarna i andra delar av landet.
Jag var ändå van vid att inte fira midsommar. Det var aldrig en stor grej i min familj. Ställe på landet? Båt i skärgården? Dans kring stången? Nubbe? Inget sådant var aktuellt. Föräldrarna nöjde sig med färskpotatis och matjes.
Äsch, tänkte jag. Vad är väl en midsommar? Jag var ändå van vid att inte fira midsommar. Det var aldrig en stor grej i min familj. Ställe på landet? Båt i skärgården? Dans kring stången? Nubbe? Inget sådant var aktuellt. Föräldrarna nöjde sig med färskpotatis och matjes. Delikatess, tänker jag nu... men för ett barn är till och med påsken, med dess fokus på snask, viktigare.
Det blev en dvd-film i stället, ”The Hurricane” (1999) med Denzel Washington. Det slog helt fel. Det slutade med att jag ända sedan dess inte kan koppla samman den (alldeles utmärkta) filmen med något annat än en avgrundslik känsla av ensamhet.
Utomlands är ”midsommar” bara en skräckfilmstitel
Det gick inte att ignorera midsommar. Man kan absolut välja att fira högtider på egen hand, som ett aktivt beslut, och vara nöjd med det. Men det går inte att stänga ute omvärlden och låtsas som ingenting. Inte ens när sociala medier inte existerade.
Kanske gör jag om misstaget i år, då jag kommer att tillbringa en stor del av midsommaraftonen på ett flygplan. Men jag lär ju inte vara ensam. Och i utlandet är ändå ”midsommar” på sin höjd en skräckfilmstitel.
Visst vill vi känna en samhörighet och leklust under midsommaren. Kvällen är evigt ljus, ger aldrig vika åt mörkret. Traditioner tar vid som är lätta att driva med.
En av David Hellenius och Peter Magnussons mer lyckade komedier, ”Sommaren med Göran” (2009), tog fasta på den gamla ”Sällskapsresan”-traditionen att hålla upp en spegel mot oss själva, där vi kan igenkänningsskratta åt allt som går fel när vi ska fira en högtid.
Perfekt balans mellan ljus och mörker i ”Fröken Julie”
Ändå blir det som bäst, i alla film på film, när vi inte ignorerar mörkret. När vi i stället bjuder in det.
Det behöver inte gå så långt som just ”Midsommar” (2019), Ari Asters fasansfulla frossande i ett alternativt folksago-Sverige där ättestupan, människooffer och hallucinatoriska droger är en del av midsommarfirandet.
Det gjorde ett så starkt intryck vid den internationella premiären att Alfred Hitchcock ville ha med Anita Björk i sin nästa film
En perfekt balans hittas i den bästa filmen om midsommar, en klassiker som fångar känslan av hur högtiden ska vara. ”Fröken Julie” (1951) med Anita Björk och Ulf Palme drar med oss i midsommarnattens rus, dans, lust och ångest. Där finns glädjen och festen, men också ett mörker som lurar i bakgrunden.
Det gjorde ett så starkt intryck vid den internationella premiären att Alfred Hitchcock ville ha med Björk i sin nästa film. Och vid festivalen i Cannes tog ”Fröken Julie” hem det tyngsta priset.
Jag vet inte om just den filmen gör en midsommar på egen hand bättre eller sämre. Men i dess sällskap slipper du åtminstone frysa på en kobbe i skärgården.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.