När islamister rasar som värst ska vi gå på bio
Ett busenkelt sätt att få veta mer om andra länder och folk
KRÖNIKA. När omvärlden känns som mest osympatisk, det är då vi ska komma ihåg att även i länder som styrs av förtryckarregimer försöker vanligt folk leva sina liv.
Det är då vi ska gå på bio och möta dem.
Turkiet lär knappast ha fått nya svenska vänner under Natoprocessen. I sin uppseendeväckande men väl utdragna teaterföreställning har Erdogan spelat en roll han kan väl, despoten som inte förstår hur demokratier och yttrandefrihet fungerar. En intensiv insats, som knappast övertygar eftersom Sverige inte är den första demokratin som ansöker om medlemskap i Nato.
Vi i publiken har velat avsluta pjäsen eftersom den går på tomgång, men dess stjärna vägrar lämna scenen.
Samtidigt har farsen lockat andra aktörer. Islamistiska bödlar världen runt, från Teheran till Kabul, har uppmanat Sverige att respektera heliga skrifter. Irak hotar med att klippa de diplomatiska banden med Sverige.
Som svensk är det lätt att få enbart negativa intryck när man läser nyheter om Natoprocessen och ökade säkerhetshot. Då är det dags att gå på bio och lära sig något nytt.
Ett vapen mot islamister
Se för all del storfilmer som ”Barbie” och ”Oppenheimer”. Men ta även chansen att se filmer som ”Houria”. Den är inspelad i Algeriet av en kvinnlig filmskapare, Mounia Meddour, som slog igenom 2019 med ”Papicha”, en historia om en 18-årig student som förvandlar mode till ett vapen mot islamister under Algeriets inbördeskrig på 1990-talet.
”Houria” knyter an till den filmen, miljö- och temamässigt. Den här gången handlar det om en balettdansare (Lyna Khoudri) som misshandlas svårt av en man och blir så traumatiserad att hon slutar prata. Med hjälp av en grupp som består av andra kvinnor som också utsatts för mäns våld hittar hon tillbaka till livsglädjen, och hjälper de andra.
Filmen har sina kopplingar till de svåra erfarenheterna av inbördeskriget och islamismens terror och tar även upp den nordafrikanska desperationen att försöka ta sig över Medelhavet till Europa.
”Houria” är enkel och kanske lite väl förutsägbar, men ändå engagerande på ett publikfriande, medryckande sätt.
Fler nyanser behövs
Algeriet är varken Afghanistan eller Turkiet bara för att de delar samma religion. Vi behöver få fler nyanser. Vi behöver se människorna bakom statistik om drunknade flyktingar i Medelhavet. Vi behöver se vardagen hos folk som lever i länder där islamisters rasande röster hörs högst.
Att gå på bio är ett busenkelt sätt att få veta mer.
”Houria” visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.