Mer fnösktorrt skräckquiz än film
”Late night with the devil” lever inte upp till sitt rykte
Publicerad 2024-06-14 11.34
Late night with the devil
Regi Colin Cairnes och Cameron Cairnes, med David Dastmalchian, Laura Gordon, Ian Bliss, Fayssal Bazzi, Ingrid Torelli, Rhys Auteri, Georgina Haig, Josh Quong Tart
FILMRECENSION. Found footage-skräck som utspelar sig i 70-talets talkshowvärld – och inte lever upp till sitt rykte.
SKRÄCK. "Late night with the devil" börjar med ett nyhetskollage: protester, Vietnam, våld, kaos, Charles Manson. Bilderna kommer från 1970-talet, och en berättarröst mässar att "det var en tid av oro och misstro" då "TV sände skräck in i vardagsrummen". Men, det fanns också tröst att finna.
Till exempel i filmens fiktiva talkshow "Night owls". Där för programledaren Jack Delroy (David Dastmalchian), klädd i 100 % syntet och badande i ciggrök, en lika hopplös som husbandsackompanjerad kamp mot konkurrenten Johnny Carsons tittarsiffror. Men nu är det Halloween 1977 och en spektakulär kväll är planerad. Ett medium (Fayssal Bazzi), en mediumskeptisk hypnotisör (Ian Bliss) och en demonbesatt flicka (Ingrid Torelli) ska gästa den brunorange studion, och förhoppningsvis ska de få allt att vända.
Det gör de visserligen, men på annat sätt än tänkt. "Late night with the devil" består av sändningen från den kvällen, i någon form av "found footage"-variant blandat med svartvita mockumentärsekvenser från det som utspelade sig i studion under reklampauserna. Filmens största problem: inte ett enda ögonblick känns äkta eller på riktigt.
Att regissörerna och manusförfattarna Colin Cairnes och Cameron Cairnes har velat dra paralleller till vår tid är uppenbart, men inte heller den goda tanken har de förvaltat väl. Ändå har filmen fått bra kritik, Stephen King har twitterhyllat, det har pratats och surrats – och trots det kommer "Late night with the devil" till Sverige mer än ett år efter festivalpremiären på SXSW förra året, och månader efter den amerikanska biopremiären. Den överhängande frågan när eftertexterna går i gång är varför den alls ska gå på svensk bio.
Vid inget tillfälle är det särskilt skrämmande, vid något tillfälle lite kul. Mest av allt är det en referensfest, där det i en strid ström blinkas till andra filmer, till verkliga personer och kända fenomen. I karaktärernas namn, i dialogen, musiken och i den genomarbetade scenografin. Så pass att det sammantaget känns mer som ett fnösktorrt och sövande skräckquiz än en film som tillför något eget till genren.
Visas på bio.
Passa på att se...
... härom årets "Talk to me" i stället, om du är sugen på nyare australisk skräck. Ett säkrare kort.
Visste du att...
... huvudrollsinnehavaren David Dastmalchian också skrivit serieromaner?
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.