Bob Hoskins häpnade av bakfyllefrukosten

Publicerad 2014-04-30

Jan-Olov Andersson om skådespelarens död

Bob Hoskins var inte bara en av sin generations allra bästa.

Han var också en av de roligaste och mest frispråkiga skådespelare jag har träffat. Särskilt när vi åt världens bästa bakfyllefrukost tillsammans.

Vi träffades flera gånger, men inget slår den där gången vid en frukost på lyxhotellet Hôtel Martinez under filmfestivalen i Cannes 1999.

Det var en liten pressträff för Atom Egoyans film ”Felicias resa” som hade visats kvällen innan.

Det var också en väldigt tidig morgon efter en fest för samma film och vi var, i ärlighetens namn, bakfulla som örnar.

Ingen Bob Hoskins i sikte när vi slog oss ned vid bordet och beställde in vad hotellet kallade för engelsk frukost.

Efter en kvart dök Bob Hoskins upp.

– Jag ber om ursäkt, men i dag har jag en jävla bakfylla, sa han och skrattade.

Sedan fastnade blicken vid min tallrik.

Äggröra, bacon, konstiga korvar vars innehåll man inte var så förbaskat intresserad av att få veta mer om.

Bob Hoskins pekade och sa:

– Frukost med sådana där korvar… de ser ju engelska ut, kan man verkligen få det här i Frankrike. Underbart!

– Ni ser alla lika trötta ut som jag, jag ska fixa det här, sa han och gick iväg och pratade med en kypare.

Strax efteråt satt han och mumsade på äggröra, bacon och konstiga korvar och så smuttade vi alla på de Bloody Marys som Bob Hoskins hade beställt in åt allihop.

Och sedan började han prata. Om sitt liv och sin karriär. Alltihop förmedlat på den arbetarklassengelska han aldrig hade övergivit.

– Jag tar med glädje emot Hollywoods gigantiska gager. Men i stort har jag inte ändrat livsstil, sa han.

Han berättade att sitt självförtroende hade han fått av sin mor, som gett honom det enkla rådet att om någon inte gillade honom, var det bara att be dem dra åt helvete.

– Mamma sa: De har helt enkelt bara dålig smak.

Bob Hoskins föddes 26 oktober 1942 i en typisk engelsk arbetarfamilj. Pappan körde lastbil, mamman jobbade på dagis. Själv slutade Bob skolan som 15-åring och jobbade sedan som bland annat fönsterputsare och lastbilschaufför.

Han blev skådespelare av en slump. Hade följt med en kompis till en audition, men prövade på skoj och fick rollen.

Sedan rullade det på.

Dennis Potter-serien ”Pennies from heaven” (1978), producerad av BBC, blev ett stort genombrott.

Gangsterfilmen ”Den blodiga långfredagen” några år senare ett annat.

1986 vann han skådespelarpriset i Cannes för ”Mona Lisa”. En av höjdpunkterna i karriären, han blev även Oscars-nominerad för rollen och vann en Golden Globe.

Samma år skulle han ha spelat Al Capone i Brian De Palmas ”De omutbara”. Han fick rollen i sista stund, Robert De Niro hade hoppat av, men när Robert De Niro sedan plötsligt ändrade sig och tackade ja till rollen, fick Bob Hoskins sparken. Som plåster på såren fick han en check på 20 000 pund.

Sådant som skulle kunna få vem som helst att bli lite bitter, trots pengarna han fick som tröst. Filmen blev ju en gigantisk framgång.

Under frukosten berättade Bob Hoskins hur han hanterade saken.

– Jag ringde upp Brian De Palma, tackade för pengarna och frågade sedan om han hade några fler filmer han inte ville att jag skulle vara med i. Det kunde ju bli ett lönsamt extraknäck.

Under åren som följde hade Bob Hoskins sina allra största framgångar.

En av dem var ”Vem satte dit Roger Rabbit?”, där han spelade mot en tecknad kanin och en tecknad kvinnlig sexbomb.

Tekniken att blanda riktiga skådespelare och tecknade figurer i sådan omfattning, var då relativt ny och inte alls lika avancerad som nu för tiden.

– Den filmen är jag väldigt stolt över. Samtidigt höll den på att driva mig till vansinne. Att dag efter dag agera mot någonting som inte fanns, utan skulle läggas in i filmen i efterhand, jag tror inte någon hade gjort det i sådan omfattning tidigare, berättade Hoskins.

En film han inte var stolt över var ”Super Mario Bros.”. Han förstod inte ens att han var med i en film baserad på ett spel, förrän hans son visade honom Nintendo-spelet.

– Det är den sämsta skiten jag har gjort, sa han.

Bob Hoskins storhet låg i att göra alldeles vanliga människor färgstarka. Och i att göra färgstarka människor, allt från gangsters till präster till FBI-chefen J. Edgar Hoover, till alldeles vanliga människor att bry sig om.

Lite grann av den vänlighet, humor och sköna galenskap som han utstrålade privat, fanns liksom där under ytan, vem han än spelade.

Hösten 2012 drog han sig tillbaka från skådespelandet, hans kamp mot Parkinson's gjorde att han inte längre tyckte han kunde sköta sitt jobb tillräckligt bra.

Den sista filmrollen blev som en av dvärgarna i ”Snow White and the Huntsman”.

Över hundra film- och tv-roller gör att han alltid kommer att leva vidare som en av sin generations bästa skådespelare.

Själv kan jag aldrig höra Nat ”King” Coles underbara melodi ”Mona Lisa” utan att tänka på Bob Hoskins.

Och om inte alltid, så rätt ofta, när jag äter frukost på något hotell, ser jag Bob Hoskins framför mig.

Det är ju omöjligt att inte tycka om en människa som kan bli så glad och uppsluppen bara av att få in en tallrik med äggröra, bacon och konstiga korvar.