Zlatan skadad – fast bara på film

Chockbeskedet: Zlatan Ibrahimovic har ont i ljumsken och måste operera knät.

Fast lyckligtvis är det bara filmkopian som drabbats – och nu är dessutom inspelningen klar.

"Jag är Zlatan" kommer på bio i höst.

I ett svagt duggregn i Amsterdam är Zlatan Ibrahimovic tillbaka i Ajax-tröjan och dribblar sig igenom motståndarna i NAC Breda.

Gång på gång.

Det är ett fantastiskt klassiskt mål, slalom förbi fyra försvarare och sen retfullt enkelt bredvid en liggande målvakt.

Ändå är inte alla nöjda.

– Det är dansen i det! Kraftig vändning nu! ropar Jens Sjögren – och vänder sig sedan direkt till Zlatans lagkamrater.

– Ni är Ajax-spelare, för tusan! När han gör mål så ska ni bli helt galna! manar Jens.

För han är regissör och det här är filminspelning.

Kusligt lik

Självbiografin "Jag är Zlatan" håller på att bli en spelfilm med dubbla debutanter i titelrollen. 13-årige Dominic Andersson Bajraktati spelar Ibrahimovic som liten medan 21-årige Granit Rushiti tar över som den lite äldre.

Det gör han med den äran – inte minst på fotbollsplan.

Rushiti har själv spelat i Malmö FF:s ungdomslag, fintar och skjuter och utstrålar Zlatan i varenda rörelse. Likheten är stundtals kuslig – särskilt för den som någon gång träffat en ung Ibrahimovic på bästa humör, med ett brett leende och en blinkning i ögonvrån.

Även om det för tillfället gör ont.

– Mitt ben är helt katastrofalt. Mitt knä är sönder, min ljumske gick sönder i måndags. Men jag tänkte hela tiden: det här är sista fotbollsdagen, vi går all in, även om jag ska känna det här i två månader efteråt, berättar Granit när TT kommer på besök under de sista inspelningsdagarna i Amsterdam.

Corona-problem

Här på arenorna krävs munskydd på och ordentliga avstånd. Coronaläget gör det inte enkelt att spela in en film, med ideliga tester och säkerhetsåtgärder. Amsterdam-scenerna skulle ha spelats in i oktober, men har fått flyttas fram månad för månad på grund av smittoläget.

– Det är superkomplicerat. Allas arbetstider förlängs ju med två timmar, liksom. Jag tänker inte göra något förrän landet är vaccinerat nästa gång, suckar regissören Sjögren.

Samtidigt finns också andra komplikationer. Att göra idrottsscener på film är notoriskt svårt.

– Men eftersom det handlar om Zlatans perspektiv så är inte matcherna speciellt viktiga. Det är snarare hans upplevelse på plan som är intressant, säger Sjögren.

Därför filmas också det berömda Ajax-målet mot Breda från allehanda vinklar och håll, för att kunna klippas ihop och förhoppningsvis ge biopubliken en känsla av att vara med.

Vad tycker Zlatan?

Zlatan-filmen är samtidigt främst en uppväxtskildring, snarare än en fotbollsfilm. Och det är heller inte tänkt att vara en reklamfilm för Zlatan Ibrahimovic.

– Vi gör inte filmen för honom eller hans varumärke. Vi har träffat honom ett antal gånger. Han har varit väldigt generös. Han har inte lagt sig i utan haft inställningen att "det är ni som kan film, jag bidrar med det jag kan", säger producenten Fredrik Heinig.

Regissören Sjögren var ändå rejält nervös när han åkte ner till Milano för att visa den verklige Ibrahimovic lite av det som redan klippts ihop.

– Men då sade min fru till mig: "Nu får du sluta tycka synd om dig själv och ha ångest för vad du ska visa. Tänk på honom då! Tänk på hans situation. Han ser någon långhårig snubbe som ska göra film om hans liv". När vi sedan pratade såg jag att han var berörd, hade en fin känsla för den och fina kommentarer, berättar Sjögren.

Han hoppas att filmen ska ge en ärlig bild av Zlatans uppväxt, inklusive den komplicerade relationen mellan Zlatan och hans pappa Sefik.

– Han kan visa sig väldigt varm. Sedan i nästa stund så är han förbannad och skriker. Men det tycker jag skapar en verklig bild av ett liv.

"Spikar den direkt"

Filmversionen av "Jag är Zlatan" leder bara fram till 2004. Här finns inget om karriären därefter, i Italien, Barcelona eller Paris.

Fast Jens Sjögren bara skrattar åt tanken på en framtida uppföljare, med exempelvis en filmversion av Ibrahimovics berömda cykelspark mot England 2012.

– Gud, vilken jobbig grej! Det hade blivit madrass, filma uppåt och så en digital boll, säger regissören.

Inte alls, tror emellertid film-Zlatan själv – med ett lika gott självförtroende som originalet.

– Vadå? Jag spikar den direkt, skrattar Granit Rushiti i Amsterdam.