Välspelad verklighetsflykt i ”Inherent vice”
Publicerad 2015-03-20
Så många 
får den
thriller Filmversionen av Thomas Pynchons roman ”Inneboende brist” (på svenska 2011).
Platsen är Los Angeles. Året 1970. Hippieeran har gått in i en ny fas. Nixon är president. Charles Manson-morden har just ägt rum. Privatdeckaren ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) förhåller sig till allt genom att ständigt vara påtänd. En före detta flickvän (Katherine Waterston) drar in honom i ett fall med sin älskare, en pamp i byggnadsbranschen som hon tror att hustrun och hennes nya man vill göra sig av med.
”Doc” hamnar i ett krig mellan hippies och poliser och möter allt från perversa tandläkare till mc-gäng.
Vi befinner oss på klassisk film noir-mark.
Filmtiteln är en försäkringsterm. Vad den betyder spelar ingen som helst roll när man ser filmen. Som är ganska rörig att hänga med i. Fast det gör egentligen ingenting. Likt Mikael Marcimain här i Sverige, är Paul Thomas Anderson bra på att ta med åskådarna till en tid, en plats, en stämning, där man tycker om att befinna sig, även om man inte riktigt förstår allting. Lite spänning, lite kärlek och sex, allra mest härligt galen svart humor.
2.28 timmars välspelad verklighetsflykt, utan att nå upp till regissörens högstanivå, filmer som ”Boogie nights” och ”Magnolia”.