Eurovision song contest är politik
Vid det här laget är de flesta överens: Eurovision song contest är politiskt. Åtminstone i år.
Precis som andra stora tävlingar där man tävlar som representant för ett land så går det inte att med (godtyckliga) regler och stadgar avpolitisera att vara människa.
När Eurovision-arrangören EBU tillåter Eden Golan att tävla är det politik. Hade arrangören blockat Israel från att delta hade det också varit politik. Det är en fight EBU inte kan vinna, likväl är det anmärkningsvärt med vilken kraft de förlorar.
Med hjälp av poliser, kravallstaket och tunga vapen har EBU och Malmö stads oro för våld hållits i schack. En oro, åtminstone bitvis obefogad, har fått sätta färg på årets musikfest. Hotbilden har, bland annat med hjälp av krypskyttar på taken, framstått som enorm.
Hittills har allt gått lugnt till. Medan EBU har fokuserat på det som händer utanför arenan så har de missat att det politiska slagfältet sker på scenen. Man har förvisso genom flaggförbud försökt minska risken för politik, detta hemska fenomen, men misslyckats brutalt.
När man inte kunde stoppa människor i publiken från att använda sina röster, tog man till teknik för att filtrera bort buropen och förstärka jublet. Det finns helt enkelt en rad regler och åtgärder som satts upp för att ge sken av att Europa nu förenas genom musiken.
Men när det var dags för Italien att presentera sitt lands röster i semifinalen föll det opolitiska fuskbygget ihop framför våra ögon. En teknisk miss (eller var det? Man har blivit konspiratorisk för mindre) från det Italienska tv-bolaget gjorde så att tittarna kunde se att 39 procent av alla röster i landet gick till Israels bidrag. Så bra är faktiskt inte låten, det fattar alla.
På andra plats kom Nederländerna med drygt 7 procent.
Italien har senare sagt att rösterna var ofullständiga, men kort efter att de publicerades klättrade Golan på bettingsajternas listor över favorittippade bidrag. Ska man tro dem landar Israel på en andra plats.
Själv tar jag det inte för omöjligt att Eden Golan blir kvällens vinnare. EBU kunde göra mycket, men att basunera ut något som närmast kan liknas vid en gallup om européernas inställning till kriget i Gaza lyckades de inte undvika. En statistiskt mycket tveksam gallup dessutom, eftersom landet som Israel bombar inte tävlar i Eurovision. Och eftersom många som stöttar Palestina bojkottar tävlingen helt.
Med facit i hand kan man konstatera att det bara fanns en väg för EBU att gå. Det var att låta meddela att länder som enligt tunga instanser (som till exempel FN) misstänks begå krigsbrott inte får delta i tävlingen.
I stället finns det nu en risk att Sveriges Radios vd Cilla Benkö, och hennes andra EBU-kollegor, vaknar med en klump i magen imorgon. Hur ska de nästa år anordna en opolitisk musikfest i ett land som inte längre kan förneka att man, samtidigt som konfetti föll över Malmö, begick brott mot mänskligheten?
Jag hoppas de slipper decenniets värsta bakfylla och istället kan andas ut till löpsedlar om att Lasagne-låten från Kroatien tog Europa med storm.