Att pop går mot country är långt ifrån nytt
När Beyoncé och Lana Del Rey aviserar countryalbum och någon som Ed Sheeran säger att han gärna skulle vilja gå ”mer åt country” är det lätt att prata om country som en ny trend.
Men faktum är att vi har varit på väg hit i flera decennier.
Och att countryvågen exploderar just nu gör den både popkulturellt och politiskt högintressant.
Det är långt ifrån något nytt att pop- och rockartister får för sig att växla över till country. Jerry Lee Lewis och Elvis gjorde det redan på 60- och 70-talen. På senare år har alla ifrån Steven Tyler och Sheryl Crow till Justin Timberlake och Lady Gaga gjort trevare mot countrypubliken. Med varierande resultat.
De gör det för att country är en jättemarknad – den största i USA sedan några år tillbaka efter att hiphopen fått maka på sig – men också för att visa upp en jordnära och ”autentisk” sida av sig själva. Som någon skrev tenderar countryfasen att komma när stjärnor blivit så välmående att de utöver lyxvillan i Hollywood även har råd att köpa en ranch på landet.
Dessutom är steget mellan pop och country i dag mindre än någonsin, eftersom den kommersiella Nashville-countryn de senaste decennierna har utvecklats åt ett håll där den inte sällan både är försedd med maxmartinska pophookar och tunga gitarriff.
När Ed Sheeran säger att han vill gå ”mer åt country” är det inga konstigheter, opportunism är brittens mellannamn. Post Malones kliv från rap till country på höstens singel ”Pickup man” kändes kanske mer oväntat, men det var en transformation som nyligen gav ansiktstatuerade kollegan Jelly Roll oväntad framgång så det kan säkert fungera även för Malone.
Aningen mer anmärkningsvärt är det när Lana Del Rey aviserar sitt countryorienterade september-album ”Lasso” med det franka konstaterandet ”the music business is going country”, det verkar gälla att åka med för den som vill behålla sin publik.
Nu tror jag dock att Los Angeles-chanteusen de facto kan göra ett utmärkt album i den stilen, en del av hennes artisteri har rötter i Dusty Springfield och Bobbie Gentry och hon har redan släppt en finfin John Denver-cover.
Att kommande Beyoncé-albumet bär countryprägel är däremot ett tämligen naturligt steg för en Texas-född artist som redan släppt utsökta ”Daddy lessons” ihop med The Chicks. Det går dessutom att ana en större idé, att hela ”Renaissance”-projektet handlar om att belysa var amerikansk musik har sina rötter.
Varför country händer nu kräver en betydligt längre text än den här för att reda ut men vad vi ser är att det krig inom countryn som alltid funnits – mellan konservativ kommers och alternativa outlawfigurer – givetvis förstärks när genren exploderar i popularitet.
I samma tid som artister som Beyoncé, Post Malone och Lil Nas X luckrar upp den tidigare ogenomträngliga muren mellan country och hiphop och r’n’b och aktade alternativcountrynamn som Amanda Shires och Brandi Carlile får gehör när de lyfter frågor om feminism och hbtqi är det således helt logiskt att även representanter för den klassiskt reaktionära grabbcountryn, som Morgan Wallen, Jason Aldean och den nyligen Sverige-aktuelle Oliver Anthony, firar sina största triumfer någonsin.
Countryn har nästan blivit ett slags mikrokosmos av det som vissa kallar kulturkriget.
Just därför blir det så starkt när Luke Combs bjuder in Tracy Chapman till duett på Grammy-galan, för att påminna världen om vem som skrev hans hit ”Fast car”.
Och just därför blir det även intressant vilket slags soundtrack countryn kommer att leverera under den stundande valrörelsen i USA.
4 x tips: starkt om ljuset och döden och en lysande hiphopdokumentär
Nytt med Norlin
Ny musik med Annika Norlin är alltid en händelse och singeln ”Jag hänger kvar”, som släpps i dag, utgör verkligen inget undantag. Första låten från ett gemensamt våralbum med Mattias Alkberg/Hurula-bekante gitarristen Jonas Teglund doftar sympatiskt av Nicos ”These days” och handlar om att hålla fast vid en känsla av något som är fint och bra. Hela albumet lär, lovande nog, gå i en anda av ”lätthet, ljus och tröst”.
Mörkt och starkt av El Perro del Mar
Mindre muntert är tveklöst nya albumet från El Perro del Mar. Sarah Assbring beskriver själv sin sjätte studioskiva ”Big anonymus” som ett sorgespel om döden. Låtarna kom till efter att flera personer i hennes närhet hade gått bort och handlar om sorg men lika mycket om hur döden kan ge en ny syn på livet. Lyssna på albumet från början till slut, gärna i lurar och med telefonen i flygplansläge, och en upplevelse väntar.
Inspirerad Mascis
”What do we do now” är titeln på J Mascis nya soloalbum. Man kan förstå att frågan smyger sig på för den 58-årige Dinosaur Jr-ledaren. Så här långt in i karriären och livet känns kanske inte nästa steg lika självklart som under de omhuldade åren på 80- och 90-talen. Glädjande nog hör skivan – I vanlig soloordning lite mer folkrockig och mindre gitarrgnisslig – till Mascis mest inspirerade samlingar låtar på länge.
Utsökt hiphopdokumentär
Senast när jag tipsade om ”Fight the power: how hiphop changed the world”, en dokumentär i fyra delar med Chuck D från Public Enemy som exekutiv producent och berättare, hade jag inte ens sett den. Det har jag nu, på norska NRK, och den håller allt vad den lovar i sin ambition att verkligen sätta in hiphophistorien i ett kulturellt, socialt och politiskt sammanhang. Folkbildning deluxe. Borde givetvis snarast köpas in även av SVT.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik