Magiskt slut för Mastodon

Joacim Forsén

Finalen känns som att bli knockad av en armé MMA-proffs.

Det går knappt att resa sig efteråt.

När Mastodon klarar att leverera på samma nivå en hel konsert är slaget verkligen vunnet.

För det har länge känts som när, inte om. Kanske nu mer än någonsin.

Förra gången Atlantafyrverkeriet var på Sverigebesök hamnade bandet lite i skymundan på den enorma festivalfesten STHLM Fields. En eftermiddagstid på ett fält är ingen drömsits.

Briljant maskin

I kväll är förutsättningarna bättre. Vi är inomhus. Publiken på plats är så uppenbart Mastodons att det utan större fantasi går att missta många av fansen för medlemmar i bandet. Och framför allt är ”Once more ’round the sun” ute och förankrad, en platta som inte bara är ett av årets allra starkaste hårdrocksalbum utan också har lättat upp Mastodons yviga, hårda och progressiva metal.

Men det melodiska materialet kräver också ännu mer av kvartettens tre sångare och trots att de strösslar inledningen med nya låtar vill de inte knocka på allvar. Musikaliskt är bandet alltid en briljant maskin, men rösterna känner sig fram. Inte ens när trum­geniet Brann Dailor tar över sången i super­esset ”The mother­load” blir resultatet riktigt övertygande.

Pumpar muskler

Men givetvis, bra är Mastodon alltid. Och någonstans vid ”Divinations” börjar musklerna svälla på allvar. Den sista kvarten, kulminerad med ”Crystal skull” och ”Blood and thunder”, är magisk.

Samtidigt är det just den som avslöjar hur förkrossande det här bandet är när allt stämmer. Dit vill man ännu mer.

Mastodon

Konsert på Arenan, Stockholm. Bäst: ”Blood and thunder” och ”Black tongue”. Sämst: Sången svajar bort skärpan i många av de nya låtarna.