The Moldy Peaches - ironiskt och personligt?

helskärm

Det som de flesta minns bäst från Accelerator-festivalen i Stockholm förra sommaren är antagligen en kanindräkt.

Den bars av Kimya Dawson i New York-duon The Moldy Peaches, där hon satt i solskenet och sjöng om kärlek och att ladda ned porr. Bredvid satt Adam Green och levererade den ena charmerande popmelodin efter den andra på en billig akustisk gitarr, klädd i nåt slags Robin Hood-utstyrsel.

I kväll har Kimya bytt till nåt slags Dracula-möter-Hell"s Angels-outfit, Adam ser ut som om han var med i The Strokes och ett alldeles lagom skickligt band backar upp. Ena gitarristen rockar i nåt slags hästdräkt, den andre bär tiara...

Att se The Moldy Peaches är, om man säger, inte riktigt som att se Patrik Isaksson.

Och om förra giget mest var kul är det här fenomentalt bra också.

Det går säkert att tycka att allt bara är konstigt och jobbigt ironiskt, men det är förmodligen svårt. För främst gör The Moldy Peaches nämligen pophits. Som ett barnförbjudet svar på Jonathan Richman eller ett ungt Pavement inriktat på tvåminuters rockoperor i amerikansk skräpkulturmiljö.

Det är grymma låtar, och gott om dem. Publiken kan varje ord i "These burgers", "Anyone else but you" och "Who"s got the crack".

Tycker ni att det inte finns någon personlighet kvar i modern rock ska ni se The Moldy Peaches. Om inte annat så för koreografin i "Lucky number nine".

Håkan Steen