Boygenius ballader drabbar på djupet

Publicerad 2023-08-13

Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus är Boygenius, ett av mycket få band just nu som verkligen lever upp till epitetet supergrupp.

WAY OUT WEST Tre av vår tids finaste singer-songwriters blir något mer och ännu större när de kommer samman som Boygenius.

Det är rörande bara att se på skärmarna vad den bländande paraden av sorgkantade ballader gör med de unga fansen längst fram.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Boygenius
Plats: Azalea, Way Out West. Publik: Stor men inte riktigt lika stor som på Viagra Boys. Längd: 65 minuter. Bäst: ”True blue”, ”Letter to an old poet” och ”Ketchum, ID”. Sämst: Det hela dagen fruktade regnet som börjar falla halvvägs in i spelningen.


GÖTEBORG. När Boygenius släppte sin lysande självbetitlade första ep för fem år sedan gjorde de en pastisch på omslaget till debutalbumet med Crosby, Stills & Nash från 1969.

Nu, när de har vårens utmärkta album ”The record” ute och gör sitt första Sverige-besök som band, börjar Phoebe Bridgers, Lucy Dacus och Julien Baker faktiskt även att kännas som vår tids motsvarighet till den klassiska supergruppen.

Och inte bara för stämsången. Tillsammans blir Boygenius något mer än summan av begåvningen hos tre av de senaste årens främsta amerikanska indierocklåtskrivare. Att de var på omslaget till Rolling Stone i våras framstod således som helt naturligt.

Och saker händer även när 90-talisttrion ställer sig på scenen i Slottsskogen. Det är rentav bra redan innan de och deras fyra kvinnor starka band kommer in, för att de med självklar ironisk briljans väljer Thin Lizzys ”The boys are back in town” som intromusik.

Att Boygenius har blivit förebilder för en ytterst hängiven skara tonåriga fans gick kanske att ana sig till, men det är ändå direkt gripande att se på storbildsskärmarna vad låtar som ”Emily I’m sorry” och ”Salt in the wound” gör med kidsen längst fram. Liksom när Dacus låter dem sjunga själva till Bridgers spröda akustiska gitarr i folkiga ”Ketchum, ID”.

Sämre idoler går onekligen att ha än tre tjejer med elgitarr som är bättre än de flesta nu levande poeter på att fånga hur det är att vara en ung tänkande och kännande människa på 20-talet.

Vi bjuds en parad av nästan bara ballader som aldrig gör sig större än ämnet kräver, och en lördagkväll i lätt regn får således delar av festivalpubliken emellanåt svårt med tålamodet.

Men den som står kvar och verkligen lyssnar på Dacus fraseringar i den väldigt lågmälda ”We’re in love”, eller följer Bridgers ord när hon uppmanar publiken att lägga undan sina mobiler och kliver ner till fansen i den nedsläckta, nästan ännu mer återhållna pianosången ”Letter to an old poet”, får sig till livs modern popmusik som drabbar på djupet.

Det är strålande även när Bridgers och Baker Rickenbacker-skramlar och gör medvetet manliga gitarrposer i ”Not strong enough”, liksom när Dacus brottar ned Baker mitt under ett lödigt solo i avslutande ”Salt in the wound”.

Boygenius har en sällsynt sorts kemi som jag innerligt hoppas att de fortsätter att utforska.

Och de får väldigt gärna komma hit och spela snart igen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik