En nöjd och glad parentes

Craig David kommer aldrig definiera soulmusikens framtid

CRAIG DAVID

The story goes...

(r&b)

Inte vet jag...

Craig David var från början en sorts omslagspojke för den kortlivade rörelsen twostep – en brittisk uppfinning som, oavsett vad genrens hejaklacksledare sa vid millennieskiftet, bara var traditionell house med ett extra taktslag.

Det var inte Craigs fel. Det berodde mest på att han råkade samarbeta med Artful Dodger innan debutalbumet ”Born to do it”. Själv ville han bara sitta under en modern amerikansk soulek och lukta på R Kelly. Vilket märktes på uppföljaren ”Slicker than your average”. En mycket talande och ärlig albumtitel som även skulle kunna vara en varudeklaration för färska ”The story goes...”. Här fortsätter Craig David att sjunga barntillåten matiné-r’n’b om att chilla nere på klubben och olycklig kärlek (barn under sju år får lyssna på skivan i målsmans sällskap).

Efter spår två – strömlinjeformade pojkbandsballaden ”Don’t love you no more (I’m sorry)” – vet man att Craig aldrig kommer att definiera soulmusikens framtid.

Han är en nöjd och glad parentes.

Markus Larsson