Riktigt tråkigt

Håkan Steen

Van Morrison håller vad han lovar

Keep it simple (rock)

Jag vet inte varför jag hoppades den här gången. Det börjar ju bli länge sedan som Van Morrison gjorde ett riktigt bra album.

Kanske var det något så banalt som omslaget, det kändes som att det skulle kunna rymmas en inspirerad platta bakom det där ”värdigt buttra” porträttet och den rena formen.

Det såg klassiskt Van Morrison ut.

Den här mannen har spelat in så mycket fantastisk musik, mer än de flesta och i ett helt eget gränsland mellan soul, jazz, blues och rock, så man vill verkligen att han ska göra det igen.

Men album nummer 33 från ”The Belfast Cowboy” är överlag ännu en småseg platta där han lite halvhjärtat blues­lunkar sig igenom en sorts låtar som låter som rätt mycket av allt det bra han gjort men tämligen genomgående lite mindre engagerat. Som om det inte är speciellt viktigt att spela in skivor längre, att det bara är något han gör för att kunna motivera ännu en turné.

I den mest magsura låten, med den självförklarande titeln ”Don’t go to nightclubs anymore”, säger han det rentav själv, rakt ut:

”I’m such a bore”.

Bästa spår: ­”Behind the ritual”.