Recension: Linnea Olsson – ”Breaking and shaking”

Joacim Forsén

helskärm

Linnea Olsson

Breaking and shaking

Götterfunk/Sony

POP En blir yr av all bra svensk musik just nu. Och roligast av allt, den går allt oftare sin egen väg. Sedan debuten ”Ah!” har cello­begåvningen Linnea ­Olsson samlat på sig både erfarenhet och respekt från turnerande med Peter Gabriel, där hon tillsammans med Jennie Abrahamson har fungerat som showbärande kör. Det märks både i självförtroende och mer fullväxta låtar. Här finns samma orädda stora ljudlandskap och pampiga melodier som präglar Gabriel. Ofta egensinniga och Kate Bush-laddade. Sången drar ibland åt Laleh, andra gånger påminner Olsson om Natasha Khan. Men med sitt tongivande cellospel blir ”Breaking and shaking” alltid något eget och spännande. Ett album att nästla sig in och fastna i, snarare än att golvas ­redan i entrén. Som med dystra ”You and I, oh we”.

Bästa spår: ”Yes I did go there”.