Grace Jones är ett fryntligt halleluja
Men The Cardigans tog ledigt innan konserten började
Publicerad 2024-06-17 01.55
KONSERT Grace Jones bjuder på ett fryntligt halleluja.
Ingen i festivalens korta historia har i alla fall dominerat ett par cymbaler med samma elaka energi.
The Cardigans
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 14 100. Längd: Varken Grace Jones eller The Cardigans behöver spela längre än 90 minuter på en festival. Det hade räckt med en timme var. Max. Bäst: ”Libertango” och ”Pull up to the bumper”. Sämst: Den ylande ”Sweden Rock”-rocken i Grace Jones ”Love is a drug”.
Efter några låtar måste The Cardigans stoppa konserten.
Ett visst tumult uppstår i publiken. En person har rasat ihop och folk ropar efter sjukvårdare.
”Behövs det en hjärtstartare?” undrar Oscar Humlebo, som ersätter gitarristen Peter Svensson i bandet sedan 2012.
Efter några oroliga sekunder signalerar folk att faran är över. Sjukvårdarna bär bort en man med ryggbesvär.
Det är egentligen det mest spännande som händer. The Cardigans är i dag ett band där karriären, och just den här konserten, går på sparlåga. Mumlar Nina Persson något om ”semester”? Gruppen tog i alla fall ledigt innan de gick upp på scenen. Hur kan magnifika låtar som ”Communication”, ”For what it’s worth” och ”Live and learn” vara så här ljumma?
Långa stunder är det intressantare att studera avdelningen för folk som har köpt Premium-biljetter till höger om scenen. Det ser kul ut. Med tanke på stämningen borde de döpa om hyllan till ”Gamnacke med dunväst”. Alla Premium-platåer kan över huvud taget bytas ut mot något som folk verkligen behöver på området — fler toaletter.
Men tillbaka till The Cardigans. Vid ett tillfälle smyger gästen Goran Kajfeš upp och kopplar in trumpeten. Han blåser dock utan att höras i ungefär halva solot. Sedan går han av. Lite senare verkar The Cardigans vara lika trötta på att spela ”Love fool” som vissa av oss är på att höra den igen.
Konserten vaknar med ett ryck i ”I need some fine wine and you, you need to be nicer” och ”My favorite game”, men då är det redan över.
Grace Jones är något helt annat. Hon gör inte bara entré till en tung ”Nightclubbing” som kräver räfst och rättarting. Hon bär en dödskallemask över ett par tjocka solglasögon också. Det är ju ändå söndag.
Efter det blir allting mer, ja, komplicerat. Den oemotståndliga 76-åringen levererar ett fryntligt halleluja där mycket möda och stort besvär läggs ner på att ta på sig olika huvudbonader.
”Yeasssch, darling.”
Ingen i festivalens korta historia har i alla fall straffat ett par cymbaler med samma elaka BDSM-energi. När Grace Jones sedan välter dem i tur och ordning får publiken helgens största Pete Townshend-ögonblick.
Att beatet i både ”Libertango” och ”Pull up to the bumper” förtjänar 48 stycken Polarpris behöver inte nämnas igen. I den senare lämnar Grace Jones scenen och låter någon stackare stånka runt henne på axlarna nere vid kravallstaketet. Medan resten av bandet discofunkar sig fram genom texten, biltutor och congas nöjer sig Jones med att skaka varenda hand längst fram och ropa ”Yeasssch” och ”Pull, pull!”. Sedan bär det av hela vägen åt andra hållet.
”Yeasssh!” ”Pull, pull!”
Mot slutet låter hon en rockring snurra runt midjan i cirka 20 minuter. Innan dess hinner Grace Jones även med att lägga helgens citat:
”Jag har haft mycket Sweden i mig.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik