Perfekt poesi

Jenny Seth

Jens Lekmans låtar är självklara små mästerverk

Night falls over Kortedala (pop)

Jag älskar Jens Lekman som jag älskar ”The Royal Tenenbaums”. Det är något med den där fina dramakomedi-tonen. Hans låtar, liksom filmen, är både finurliga och enkla, smarta utan att vara dryga.

Trots att Lekman verkar se sina album som ett knippe låtar utan ram eller kopplingar så känns både debuten och ”Night falls over Kortedala” som självklara, sammanhållna små mästerverk.

Den här gången fick Jens vänner bestämma albumets låtlista och det blev en härlig blandning: Paul Simon-latin, mjuk disco, Arthur Russell-känsla, pop och soulschlager med stråkar och slagverk, ibland maffigt som McAlmont & Butler och ibland som Lill Lindfors med lite extra beats. Magnetic Fields-liknelsen är ju sliten men här passar den igen, särskilt på singeln ”Friday night at the drive-in bingo”.

Framför allt låter det som Jens Lekman. Lite skev sång, vingligt på ett bra sätt och texter som är perfekt poesi. Minnen av personer och ögonblick: En oförglömlig kyss, favoritfrisörskan, ett uppbrott och en avskuren fingertopp, alla bevarade i evighet. Och det är vänligt, charmigt, sorgligt och vackert.

Bästa spår: ”I’m leaving you because I don’t love you”.